Finland

Ett lydrike

I sexhundra år hade Finland varit ett lydrike under andra länder. Fram till 1809 var Finland en svensk provins. Efter det svenska nederlaget i kriget 1808-1809 blev landet ett storfurstendöme under Ryssland.

För Finland som nation var ryska tiden ett framsteg jämfört med den svenska, Finland var en jämförelsevis självständig del av det ryska riket. Tsaren var landets högste styresman men Finland hade ett eget parlament – lantdagen – och finländare satt vanligen i regeringen – senaten. Stora delar av den härskande klassen hade stött Ryssland mot Sverige. Den första ryska tiden innebar för Finland en högre grad av självständighet, men framför allt fred. Finland hade alltid fått vara slagfält för de svenska kungarnas krig mot Ryssland.

Den borgarklass som började uppstå i Finland under 1800-talet kände sannerligen inget flammande nationellt hat mot det ryska väldet. Ryssland var dess viktigaste marknad. Den finska industrin växte snabbare än industrin i det feodala, efterblivna Ryssland. Det tsaristiska systemet hindrade inte den finska industrins utveckling och kosackpiskor skulle visa sig vara ett gott vapen mot strejkande arbetare.

När en borgerligt-fosterländsk rörelse växte fram i Finland vid 1800-talets mitt riktade den sig inte mot Ryssland och tsarismen utan mot den svenskspråkiga minoritet som hade den ekono-miska makten och monopol på den högre utbildningen. Sakta växte en finskspråkig litteratur fram, i stora kampanjer ändrade nationalisterna sina svenska namn till finska. Tsarreger-ingarna spelade skickligt på motsättningarna och stödde länge den svensktalande överklassen och dess språk: Först 1863 fick det finska språket samma rättigheter som det svenska.

Men Tsarryssland var en aggressiv makt och ryska trupper utvidgade ständigt tsarens välde i söder och öster. Den fosterländska ryska ultrahögern krävde att tsaren också skulle stärka det ryska inflytandet i rikets västra delar. Och under artonhundratalets sista år skärptes det tsaristiska förtrycket i Finland plötsligt och brutalt.

Tsar Nikolaj II – som senare störtades av den ryska revolutionen 1917 – utfärdade i februari 1899 ett manifest som inskränkte lantdagens rättigheter. Februarimanifestet var bara den första i en lång rad ”förryskningsåtgärder”. I Finland växte oron och 1901 samlade man sig till en protestmanifestation en adress med närmare en halv miljon namnunderskrifter som i undersåtliga ordalag protesterade mot det ryska förtrycket.

de härskande klasserna i Finland hade splittrats inför det ryska hotet. Den starkaste gruppen – undfalIenhetsmännen – ville foga sig i de nya ryska direktiven samtidigt som de försökte förhandla sig fram till lindringar. En annan grupp som ställde upp till val under namnet ”konstitutionalisterna” ville med passivt motstånd försvara Finlands rättigheter. En tredje grupp slutligen, aktivisterna, arbetade för Finlands fullständiga frigörelse från Ryssland, med våld om så blev nödvändigt. Aktivisterna samarbetade med vissa ryska revolutionära grupper och använde samma metoder som dem: Attentat mot särskilt avskydda tsaristiska tjänstemän. Aktivisterna var en liten ytterlighetsgrupp som hårt bekämpades av de mera ”sansade” borgarna.

Splittringen mellan de borgerliga finska grupperna bestod. Ett enda hot skulle visa sig starkt nog att ena dem igen. Det kom från den finska arbetarklassen.

Kapitalismen och industrialismen tågar in på den finska scenen

På 1860-talet kom ångsågen till Finland och de första stora sågverken anlades i Kymmene-dalen. Den finska kapitalismen utvecklades snabbt: På de tio åren från 1875 till 1885 ökade antalet fabriker från 521 till 4 333; antalet arbetare ökade från 13 939 till 38 075. Vid sekelskiftet uppgick antalet arbetare i Finland enligt den officiella statistiken till 65 254.3

Innan arbetarna börjat organisera sig fackligt och politiskt levde de under otroliga förhållanden. Barn och kvinnoarbete var snarare regel än undantag. En kommitté som i början av 1880-talet undersökte arbetsförhållandena i Finland fann att 33,9 procent av arbetarna i bomullsfabrikerna, 47,2 procent av arbetarna i boktryckerierna och 43,9 procent av arbetarna i tändsticksfabrikerna var minderåriga.

Den första arbetarskyddslagen år 1889 förbjöd barn under 12 år att arbeta i fabrikerna, sam-tidigt som den begränsade arbetstiden för barn mellan 12 och 15 år till 7 timmar om dagen och för arbetare mellan 15 och 18 år till 14 timmar om dagen.

Arbetarrörelsen

Samtidigt med arbetarklassen växte arbetarnas strävanden att organisera sig till kamp för sina intressen. Redan 1866 bildades det första ”arbetaresällskapet”, men först på 1880-talet började arbetarna organisera sig i någon nämnvärd omfattning. Den liberale fabriksägaren Viktor Julius von Wright – som ledde Helsingfors arbetarförening – hade stor betydelse för den tidiga finska arbetarrörelsen. von Wright ville förbättra arbetarnas förhållanden och höja deras bildning för att hindra socialismen att sprida sig. Hans bemödanden fick motsatt effekt – organisationen kvarstod, men idéinnehållet ändrades. Ännu 1893 dominerade dock von Wrights idéer arbetarföreningarnas första kongress.

Trots att de flesta "wrightarna" lämnade organisationen så fanns det många liberaler kvar som hade avsevärt inflytande. Det gällde framför allt i organisationsfrågan. I arbetarföreningarna diskuterade man om man skulle stödja liberala borgare i lantdagsvalen eller om man skulle bilda en själv-ständig politisk organisation.

Den 9 oktober 1898 proklamerade sig Helsingfors arbetarförening som ett lokalt arbetarparti. Andra föreningar följde efter. På arbetarföreningarnas tredje landskongress 1899 beslöt man efter häftiga diskussioner och omröstning – 755 för, 3 mot – att bilda Finlands Arbetareparti.

Nu hade man ett självständigt arbetarparti, även om det liberala inflytandet förblev starkt under de första åren. Men partiets inflytande i parlamentet var lika med noll eftersom rösträtt bara tillkom de ägande klasserna. Vid sekelskiftet hade 125 000 personer rösträtt – när den allmänna rösträtten infördes sex år senare steg antalet röstberättigade till 1 125 000.

Många av arbetarrörelsens ledare gjorde sig stora föreställningar om den allmänna rösträttens betydelse: Fick man bara den skulle man nog kunna genomföra det som behövdes. Parollen ”En man – en röst” blev den viktigaste för det finska arbetarepartiet.

Vid representantskapsmötet i Forsa 1903 ombildades partiet till ´Finlands Socialdemokratiska Arbetareparti. Partiets program översätts efter österrikisk förlaga.

Vid Forsamötet antogs också ett minimiprogram som tog upp de viktigaste kampfrågorna: Allmän rösträtt, åtta 8 timmars arbetsdag, minimilön, förbud mot nattarbete, förbättrat arbetarskydd och torparnas rätt att själva sälja de produkter de odlat.

I den nationella frågan tog det socialdemokratiska partiet klar ställning för Finlands rättigheter mot det tsaristiska förtycket. Partiet förde den nationella kampen med större hetta och konsekvens än de borgerliga partierna. Men det rådde oenighet inom partiet om man skulle föra kampen tillsammans med de nationella borgarna eller om man skulle ta kamp både mot borgarklassen och tsaren.

När det ungfinska partiet inför valet 1904 förklarade sig berett att nominera några arbetare på sina listor blev det hårda diskussioner i det socialdemokratiska partiet. Den grupp som motsatte sig samarbete med borgarna – den så kallade Broholmengruppen, efter stadsdelen Broholmen i Helsingfors där Folkets Hus ligger – avgick med segern. Men många lokala arbetarföreningar trotsade beslutet och uppmanade sina medlemmar att rösta på ungfinnarna. Motsättningen mellan den grupp som satte den nationella kampen främst och den grupp som satte klasskampen främst skulle prägla partiet under flera år framåt.

Samtidigt skärptes motsättningarna i Ryssland. I det rysk-japanska kriget 1904-05 besegrades tsartrupperna av japanerna. Det tsaristiska systemet visade sin ruttenhet och oduglighet. Klasskampen hårdnade: Över Ryssland svepte en våg av strejker.

Revolutionen 1905

Den 22 januari 1905 demonstrerade 150 000 människor utanför tsarens vinterpalats i S:t Petersburg. De leddes av en polisprovokatör i prästrock, Gapon. De kom inte med krav. De bad underdånigt tsaren om bröd. Men militären öppnade eld och dödade mellan tusen och femtonhundra människor.

Kulorna i S:t Petersburg hjälpte de ryska arbetarna att förstå att hunger och förtryck inte avskaffas med ödmjuka uppvaktningar. Nu spred sig strejkerna. Under kampens gång bildades sovjeter, arbetarråd. Den ryska revolutionen 1905 hade börjat. I Petersburg, bara några mil från den finska gränsen, gick 300 000 arbetare i strejk. Det ryska exemplet inspirerade de finska arbetarna. Den 13 april 1905 demonstrerade 11 000 Helsingforsarbetare för allmän rösträtt. Det var den dittills största demonstrationen i Finlands historia. Avslutningsmötet på Senatstorget samlade 35 000 deltagare.

På hösten krävde många arbetarföreningar att de finska arbetarna skulle gå i generalstrejk för att visa sin solidaritet med de ryska arbetarna.

Den ryska revolutionen ställde de nationella borgarna i Finland i en svår situation. Man sym-patiserade med revolutionen eftersom den försvagade tsarismen och ställde demokratiska krav som man kunde stödja. Samtidigt fruktade man den ryska revolutionens inverkan på den finska arbetarklassen. De nationellt borgerliga politikerna beslöt att delta i generalstrejken och strejken blev en ”nationalstrejk” som omfattade alla klasser. Alliansen mellan arbetare och borgare var svag, borgarna var tveksamma och vacklande.