Pinker, Steven: The Blank Slate

Populärvetenskaplig bok om människans beteende och evolution av psykologen/lingvisten Steven Pinker. Bokens grundbult, på vilket titeln anspelar, är att människan inte är ett oskrivet blad (Blank slate) utan en biologisk varelse vars beteende till viss del kan förklaras av vår evolution. Han ger sig också på tron på den gode vilden och uppdelningen mellan kropp och själ. Väl så. Sen försöker han utifrån dessa antaganden beskriva samhället och människan. Och är går det oftare dåligt än bra.

Ofta återkommer han till utopierna, eftersom de utgått från människans formbarhet, slutat i grymma totalitära stater. Som om Sovjet blev som det blev för att Stalin på rikigt trodde han kunde skapa den kommunistiska människan med lite terror och kolschoser. Gång på gång tar han makten på orden och tolkar historen utifrån dom. En mycket konstig metod för att undersöka människan som evolutionär varelse. En sådan analys måste ju rimligtvis baseras på den materiella verkligheten. Som om det inte skulle finnas mer som förenar Stalin och Thatcher än som skiljer dem åt? Eller kolschosen från McDonalds för den delen. Lönearbete berörs inte i boken. Konflikten mellan människans natur och lönearbetet kunde ju tänkas vara viktig i sammanhanget. Men det förstår inte Pinker.

Jäkligt underliga analyser om konstens plats (och form) i människans natur, fördomar, tafligt insparkande av öppna dörrar och regelbunda debatter med vänsterakademiska strawmen gör boken inte mer läsvärd.

Grädde på moset - bourgosin har, enligt Pinker, (underförstått för att den organiserar sig enligt vår natur) inte deltaget i blodiga utopiska uppror.

Kul detalj. Pinker fick, enligt sig själv, sin ungdoms anarkistiska drömmar krossade av polisstrejken i Montreal. Han trodde folk skulle vara sams och ta hand om varandra. Men när polisen strejkade plundra folk butiker. Jojo, på den här nivån är det.

Dessutom är boken på tok för lång.

En kul detalj är att författaren både i boken och efter dess utgivning positionerar sig som underdog och jagad av kulturetablisemanget. Han blev nomninerad till Pulitzer priset.

Nåja. Det finns ju de som påstår att hovsamhet för överheten skulle kunna vara evolutionärt adaptivt. Som Pinker själv beskriver i ett kapitel om straff och ärftlighet har vi då två alternativ. Vi kan antingen acceptera att valet inte är hans eget och därför straffa honom milt. Det andra alternativet är att, just för att beteendet kan vara baserat i hans natur, straffa honom hårdare - att slå hovsamheten ur honom, trots naturen.

Alltså. Det finns ingen anledning att läsa den här skiten. Steven Pinker får Jared Diamonds att framstå som skarp. [[Diamond, Jared: The Third Chimpanzee|Läs honom istället].