Skillnad mellan versioner av "2006 - Oaxaca"

Versionen från 26 mars 2007 kl. 10.42

Jorden, gemensamhetsbruk och privatiseringar 1912 revolterade mexikanska arbetare, smabrukare och indianbyar. "Jorden till den som brukar den" var ett barande krav. Den mexikanska revolutionens stomme blev jordfordelning och jordreformer. I artikel 27 fastslogs att "Jorden tillhor den som brukar den". Under revolutionen kollektiveserade byar jord som brukades gemensammt, Tierra Comunal. Under 30-40-talet forde staten, som beharskades av PRI - Intstitutionaliserad Revolutions Partiet -och vilade pa en klasskompromiss med korporativt forhallande till arbetarklassen (via fackforeningar) och jordreformer, jordfordelningen vidare. Tierra Ejidos fordelades till byarna, brukades gemensamt men kunde saljas och kopas inom till laga priser inom byn. Tierra Comunal daremot tillhor byn som kollektiv och inte individuella byinvanare. Man beslutar om den gemensamma jorden och gemensamma angelagenheter i byrad. Under hela 1900-talet fungerar jordfordelning och inte minst loften om ytterliggare jordfordelning som en lugnande faktor gentemot indianbyarnas befolkning. Men tiderna forandras. Staten har inte rad med kompromissen. Jorden ar for vardefull. Skog, mineraler, medicinvaxter, vatten och inte minst arbetskraft ar viktiga varden som binds upp pa den gemensamma jorden. Samtidigt har gemensamhetsbruket grunden for indianbyarnas forsojning och liv. Den splittras inte upp hur som helst. NAFTA, frihandelsavtalet melllan Mexiko, USA och Kanada, kraver att jorden ska ga att kopa och salja som vilken vara som helst. Med NAFTA i ryggen lyckas Salinasregeringen (PRI) 1992 (trader i kraft tillsammans med frihandelsavtalet 1994) genomdriva en lagandring som oppnar for privatiseringen av den gemensamma jorden. Byarna kan valja, vi demokratiska former i byradet, att individualisera agandet (dvs privatisera jorden) vilken da kops och saljs som vilken vara som helst, utom kontroll for byradet. Genom disinformation, logner, hot och ekonomiska lockelser formas byar att besluta for privatiseringar. De som individualiserar agandet far ofta stora problem med att halla ihop bygemensakpen och kollektiva former. Byn forvandlas fran en enhet dar man samarbetare till ett uppslittrad rutnat av privata plattar (om produktionen forandras efter samma agandeformer ar dock oklart) som kan saljas enskilt for att passa kapitalets intressen. Genom hot, sabotage, vald, trakasserier, mutor (en ko, en t-shirt, ett kilo ris) attackeras bygemenskaper, kollektiva projekt och samarbete i storsta allmanhet. Polis och paramilitar gar om varandar i attacker mot bymoten, enskilda personer, motstraviga grupper, oppositionella asikter och utvecklande projekt. Privatisera eller trakaseras. Till exempel anvands kidnappning, stolder, hot, paragrafrytteri, gripande for att sanka ett gemensamt buss och vagprojekt mellan 7 byar. I en annan by angriper, skjuter och fangslar polisen, med legalistiska svepsjal, byinvanare vid ett gemensamt husbygge. I ytterliggare en by upptacks att bara nagra fa personer star som agare till den gemensamma jorden. Dessa anvander, och anvands av, PRI och staten for att erovra jorden at sig sjalva. Inte sallan lyckas man sa splittring inom byar och mellan byar. Enskilda personer blir brickor och slagtran i kapitalets erovring av jorden. For vi ska ju inte irra ivag och fa for oss att det ar strider mellan ideologier. Det handlar inte om att staten vill se smaagare istallet for gemesamt bruk. Det handlar om att frigora jorden for forsaljning, for att anvands for att ackumulera kapital. Den ska inte stanna vid den enskilda bonden, den ska anvandas for att formera kapital, storre kapital. Motstandet mot NAFTA handlar alltsa inte, framst, om en kamp for statliga former av agande utan en kamp mot ett angrepp mot hela livet. En kamp mot att skiljas fran jorden. Det blir inte en abstrakt idé utan ett konkret angrepp som man tar till vapen mot i Chiaps (zapatisterna) vid NAFTAS inforande. Kampen om den gemensamma jorden forklarar ocksa vad som, via svensk vanster, blivit en kamp for en fungerande parlamentarisk demokrati i Oaxaca 2006.

Den gemensamma kontrollen Den folkliga kontrollen over den gemensamma jorden innebar att gemenskap och organisering i sig ger direkta resultat. Graden av kontroll varierar kraftigt mellan olika byar. I en del byar tas gemensamma beslut efter gemensam diskussion i andra styr bypampar mer eller mindre ensamma. I vissa byar sker en stor del av arbetet gemensamt med den egna lilla platten dominerar i andra. I de flesta, for att inte saga alla, utfors en del arbete gemensamt. Eftersom man i byarna redan kontrollerar jorden och har mojlighet att tillsammans utforma arbetsprocessen inom den disciplin som marknaden pafor, innebar det att det redan i det gemensamma besultet om samarbete ar en seger. Haller man ihop har man ratten. Det gar inte att bara avskeda en by, aven om man forsoker. Striderna om idér och beslut i byarna blir enormt viktigt. Vi ar vana vid att repressionen moter vi nar vi bryter monster och tar oss friheter. I bygemenskaperna kommer repressionen for att man inte bryter gemenskapen, overger jorden och kastar sig ut i lonearbetets paradis och helvete. I byn kan man halla ta gemensamma beslut och agera darefter. Repressionen blir standigt aterkommande och kampen mot repressionen blir en kamp for sattet att leva. Paramilitar, polis och lag slass mot samarbetet. Att sprida information, att vinna informationskampen, blir viktgt for att behalla jorden. Om gemenskapsbrukets fordelar, om regeringens malsattning, om kapitalets intressen, om naturresurser, om genmanipulerade groder och om beroende. Sprida erfarenheter och samarbete om de gemensamma resurserna och motstand mot attacker, bade i form av vald, mutor och hot blir grundlaggande for kampen.

Marknaden Men det ar inte bara genom logner, mutor och det rena valder i form av polis, paramilitar och militar som gemensamhetsbruket angrips. Man producerar tillsammans och man beslutar tillsammans i oar av privat agande och kopande och saljande. Byarna ar inte sjalvforsorjande. Varor behover kopas. Det kan vara maskiner, klader, el, datorer, medecin, lakarvard eller vilket som helst behov som inte kan uppfyllas inom byns egna produktion. For att kunna kopa maste man salja. Man producerar ett overskott av grodor - kaffe, majs, boner osv - som man saljer pa marknaden. Men pa marknaden konkurrerar man med hogeffektivt industrialiserat jordbruk. Mangden billig mat har okat kraftigt i Mexiko. Inte minst via NAFTA som oppnade dorren for subvensionerat hogintensvit amerikanskt jordbruk. Grodorna man saljer ger mindre och mindre pengar tillbaka. Manga byinvanare lonearbetar 2-3 manader per ar under perioder nar jordbruket inte kraver sa hog arbetsinsatts. Unga manniskor tvingas och lockas ocksa bort fran byarna for att lonearbeta. Man dras mot stader och arbetare ofta i USA eller i fabrikerna vid den mexikansk-amerikanska gransen. Pa sina hall finns storjordbruk dar folk fran byarna ocksa arbetar i perioder eller omgangar for en lon. I Oaxaca verkar dock en stor del av jorden blivit kollektivserad fran revolutionens tid fram till 1950-talet. Lonearbete inom jordbruk ar darfor ovanligt i det har omradet.

Lararna i Oaxaca

Mexikos senare fackforeningshistoria handlar om samarbete, toppstyra och tillgodosedda hansyn till arbetskoparen och statens intressen. Under en lang period kunde fackforeningarna anda erovra hogre loner till vissa arbetargrupper. Detta administrerades till stor del av fackpampar i nara samarbete med PRI. Lararfacket, med over 1-miljon medlemmar, ar inget undantag.

I borjan av 1980-talet borjar det rora pa sig bland lararna. Larare borjar gemensamt ifragasatta de hierarkiska fackstrukturerna. Arbetarna forsoker ta makten i sin fackforening. I synnerhet I Oaxaca, Sektion 22, ser man mer och mer liv I lararfacket. Man strejkar och staller krav. Ofta I samarbete med studenter och lantarbetare. Man tillkampar sig hogre loner och batter arbetsvillkor an I andra delar av landet. Krav for hogre lon och sociala formaner kombineras med batter forhallanden for eleverna. Alla kanner larare och manga kanner med deras kamp. Samtidigt skapas en tradition dar larare ar delaktiga I andra kamper och sociala rorelser. Lararnas kamp pa jobbet stannar alltsa inte pa jobbet. Samtidigt ar man fortfarande en del, om an militant, av det stora statslojala lararfacket.

Under varen 2006 gar lararna, 60 000 – Sektion 22, I Oaxaca, ut I strejk. Man kraver hogre lon, bocker, skolmaterial och skoluniformer. Man kraver ocksa ett stopp pa rundflyttningar av obekvama larare fran by till by. Man satter upp taltlager pa torget, zocalon, I Oaxaca och samarbetar nara med ursprungsbefolkningsgrupper och andra sociala rorelser. Detta trots interna motsattningar om hur kampen ska foras. Ett lager vill kampa ensamma som larare, begransa aktioner till strejk och protest, andra vill knyta samman kampen for de egna arbetsvillkoren med sociala kamper I byarna. Nar polisen stormar taltlagret pa zocalon under borjan av Juni slar pendeln over till den sociala kampen. Polisen slar till mot lararnas och byarnas gemensamma protest och moter ett gemensamt motstand. En kampvilja pa nedgang inom sektion 22 tar ny fart och lararnas kamp blir folkets. Och folkets kamp blir lararnas.

Under hosten, efter flera manader strejker, demonstrationer och gatustrider, narmar sig strejken sitt slut. Lararstrejken har, forutom fran resningen I Oaxaca, fatt stod av obereoende fackforeningar fran olika delar av landet. Bland annat textilarbetare, universitetslarare och tunnelbanearbetare. Samtidigt har man motarbetats av centralorganistaionen, fatt flera medlemmar fangslade och haft mindre pengar att leva pa. Stamningen inom sektion 22 har forskjutits mot att begransa striden till arbetsvillkor och loner. Ledningen, I sektion 22, ser helst ett slut pa strejken och I en omdiskuterad omrostning beslutar man att aterga till jobbet efter att ha vunnit lite mer an ingenting. Lararstrejken ar over.

Forspel till upproret

Staten Oaxaca har lite drygt 3 miljoner invanare och ar tillsammans med bland annat Chipas och Guerrero en av de fattigaste delstaterna I Mexiko. Halften av de yrkesverksamma invanarna tjanar en minimilon eller mindre. Det finns over dussinet olika ursprungsbefolkningsgrupper och delstaten har en historia av omfattande bygemensamt agande av jorden. Emigrationen till nordvastra Mexiko och USA ar betytande. Huvudstaden i delstaten ar staden Oaxaca med hoga priser och laga loner. Huvudnaringen ar turism och tjanster. Fattigdom och usla arbetsvillkor tillsammans med de tidigare namnda angreppen pa den gemensamma jorden ar bakgrunden till upproret. Ruiz och PRI:s tveksamma, via valfusk erovrade, valseger ar forspelet. Han blir symbolen och kanske ocksa regisoren, for den okade repressionen mot organisering i allmanhet och bygemenskaperna i synnerhet. Polis anvands for att angripa moten och gemensamma projekt I byar som man inte lyckas splittra pa andra satt. Pa hittade bevis, svepsjal och gamla synder anvands for att gripa aktiva personer I byarna. Under varen 2006 hetsar, skjuter och griper Polisen folk vid ett husbygge I en by. I en annan by gar polisen In med och skjuter pa ett mote om de gemensamma resurserna. Byinvanarna avvapnar nagra poliser, forhandlar, ger tillbaka vapnen och angrips igen. Ifragasattande av valresultatetn ar en kamp om for den gemensamma jorden och en strid mot okad repression. Som en del av motstandet mot repressionen och mot Ruiz flyttar man, via ursprungsbefolkningsorganisationer, olika samoorganisationer for byar, protesterna till torget, zocalon, I Oaxaca. Man skapar ett jattelikt taltlager mitt I maktens centrum. Att skapa taltlager, s.k planton, pa gator eller torg ar en mycket vanlig och ,till en viss grans, av staten accepterad protestmetod. Fran taltlagret sprider man sedan information om missforhallandena och sin kamp mot dem. Det ar inte ovanligt att hela familjer ar aktiva runt taltlagert. I Oaxaca var det till exempel fullt med bada man, kvinnor och barn fran byarna. Och strejkande larare. Trettiotusen manniskor. Taltlagret ar ett vanligt taltlager fram till borjan av Juni.

Junihandelserna

I borjan av Juni forsoker Polisen losa upp lagret och krossa protesterna. Men Polisens attack loser inte upp lagret. Istallet ger det en samlande effekt. Tynande kampvilja blossar upp, vanner och bekannta dras in I striderna. Genom sin egen lokalradio, som hinner sanda I 15 min innan Polisen stanger den, och affischer I fororterna nar man ut till hela staden med nyheter om vrakningen. Med kappar och stenar men framforallt numerart overtag tar man tillbaka torget. I grupper om 100 personer soker man upp och avvapnar kvarvarande poliser. Fram till slutet av Oktober ar Oaxaca mer eller mindre fritt fran Polis. Skjutande forband av civilkladda poliser forekommer, liksom lokalpolis I vissa omraden, men man ar dar pa undantag. Ordningen uppratthalls gemensamt tillsammans med vald bypolis bevapnad med kappar. APPO (ung. Folkforsamlingen I Oaxaca) bestar av ursprungsorganisationer, lararfacket, kvarterskommitter, sociala organisationer, byrad mm. Aven enskilda personer verkar ha deltagit I diskussioner sida vid sida med delegater. Ett stort radsmote utser ett centralt rad. "Viva APPO!" blir ett slag ord for upproret. APPO har en samordnande och samlande funktion.aven om upproret och handelserna som sadana saklart inte regiseras pa moten. APPO planerar och koordinerar marcher, lager, presskonferenser, propaganda, sprida diskussion I byarna osv. Lantarbetare, byinvanare, larare, studenter och enskilda arbetare agerar tillsammans och efter gemensam formaga. Alla ar inte medlemmar av APPO.

Stad i uppror

Man mobiliserar forsvar, barrikader byggs och samordnas, bade I fortorterna och I staden. Man samordnar, skramlar till nodvandigheter, dricker kaffe och lagar mat bakom barrikader. Regeringsbyggnader ockuperas, stangs och ,I nagra, fall branns ner. Man tar over en TV-station och flera radiokanaler. Universitetet ockuperas och genom Universitetsradion har man hela tiden en viktig kanal ut till folket I Oaxaca.Coca-Cola transporter attackeras, man dricker upp lasken och bygger barrikader och bilarna. Lastbilarna, som kontrolleras av PRI – lokalregeringens parti, tas over och anvands for transporter Inom staden. Manga hotel och restauranger stangs ned (mojligheterna att tjana pengar pa turism kan nog anses begransad I alla fall…). Det pratas om att taxichafforerna sanker priserna, om att vatten, gas och el levereras utan betalning. Det diskuteras om att ge sig pa Telmex, Mexikos storsta telefonbolag och om att tvinga resurser av smaforetag. Plundring och angrepp pa den affarer verkar dock varit begransade. Mat transporteras fran byarna till stan. Brod, vatten, socker, bonor och vatten gar direkt fran byarna till dess medlemmar I upprorets Oaxaca. Fackforbund, urspungsbefolkningsbyar och andra organisationer fran andra delar av Mexiko skickar ocksa mat och pengar till upprorsmakarna I Oaxaca. Solidaritet och vardighet verkar varit stamningen pa Oaxacas gator. Man delar med sig av mat, bostader och andra resurser. Man haller flera stora fester. Man lar sig tillsammans och lar varandra, tar for sig och hittar losningar. I flera manader levde man I lagret samtidigt som myndighetsbyggnaderna var stangda. Samtidigt halls flera megademostrationer, nagra med upp till en miljon deltagare, med krav pa Ruiz avgang och slut pa repression och hot, och en marsch till Mexiko City med samma krav och mojligheten att prata med folk. Ruiz aker runt med helicopter for att erbjuda statliga statliga projekt. Men helikoptern mots med sten och fyrverkerier och kan darfor inte landa.

TV-huset

Berattelsen visar att APPO var en viktig del av upproret samtidigt som APPO inte var upproret. Och framforallt ar den ett exempel pa att gora saker tillsammans.

Den 1 Augusti annordnades en kvinnomarsch genom Oaxacas gator. Det hade lange diskuterats, notts och blotts, pa moten och I kommitteer att kampande kvinnor skulle gora nagot tillsammans. Arrangemanget hade inte accepterats av kvarterskommitterna. Man, alltsa kvinnor aktiva I APPO, slutade alta och kom fram till ga tillsammans genom staden kunde man ju gora utan att ta beslut pa moten. Genom universitetsradion annonserar man demonstrationen. 10 000 infann sig och massan vaxte till 20 000 under marschens gang. Manga hade kastruller och forkladen med slagbord: "Ett enat folk kan aldrig bli besegrat", "Frige alla politiska fangar", "Stoppa repressionen" men ocksa "Kvinnans knoge krossar makten", "Medvetna flickor haller pa folket" och "Nar kvinnorna gar framat finns det inte ne man som kan stoppa dem".

Vid marschens slut haller man en samling dar man beslutar att ta Kanal 9 – TV och radiostationen. Kanal 9 hade tidigare diskuterats som ett problem pa flera APPO moten. Nu tar man sju, tidigare beslagtagna, bussar och begav sig till TV-stationen, man slanger undan vakterna och gar in I TV-huset. De flesta anstallda flyttar pa sig, nagra gommer sig men tva forsvarar tappert sin arbetsplats. De jiddrade om kommitter, manga blev tveksamma, det ringdes en del men sen klev nagra av de store kvinnorna fram och flyttade pa dem. Nu gallde det bara att komma igang med sandningen. Ockupationen var formodligen vantad och en del av utrustningen var gomd. Men de tva duktiga arbetarna var ju kvar. Man kravde att de skulle beratta var allt fanns. De vagrade och man tvingades hota. "Kla av dem! Kla av dem!" skrek gamla tanter och sma flickor. Och de duktiga arbetarna gav upp sin duktighet. Nagra hade erfarenhet fran lokalradio och efter en halv timma fick man igang sandningarna. Efter 6 timmar sande man TV. Kanal 9 holl man I 29 dagar. Man fick stod av ett mediakollektiv men teknisk kunskap. Man larde sig hantera radio- och TV-utrustning och larde av varandra. Folk fran framst jordbrukande smabyar drev Kanal 9. Inte en och en utan tillsammans. Samtidigt tvingade man vajja sig mot konstanta hot och sporadisk skottlossning mot TV-huset. Kanal 9 skottes hela tiden med utgang I kvinnoorganiseringen som tog sitt avstamp I marschen. Barrikaderna vid ingangen holls av man och kvinnor tillsammans.

Den 29 Augusti skjuter maskerade man, polis, military eller paramillitar, sonder sandningsutrustning och antenner. Man svarar med att inta alla (11st!) radiostationer I Oaxaca. Man holl dem en dag men valde att bara behalla tva av dem. Det skulle varit for svart att skydda alla elva. Men under hela September sander bara APPO-radio I Oaxaca.

Missar

Aven om den uniformerade polisen var utkord, eller satt pa undantag (gick ut civilkladda maskerade, tungt bevapnade och med bilar utan registreringsnummer), var det naturligtvis inte frid och frojd I Oaxaca. Man hall barrikader I fororterna, inne I stan, utanfor Universitetet och TV-huset. Man riskerade att standigt attackeras av pistolman samtidigt som officiell polis upprepade ganger forsokte bryta igenom barrikader. Ibland kunde de lyckas men larm via radiokanalerna skaffade snabbt mycket folk som kunde aterstalla barrikaderna. Nar Polisen, tex holl pa att ta sig igenom barrikaderna vid TV-huset slog man larm via radion och "folk strommande som myror fran fororterna"

Under sommaren demonstrerar det lokala borgarskapet, tillsammans med betalda demonstranter och flera tvangsinkallade arbetare mot APPO i "skammens marsch". Aven om en del foretag stangdes och blockerade sa fortsatte manga att fungera under upproret. Ibland kunde de neka folk att handla och da fick man tvinga till sig den ratten. Turismens franvaro skapade problem for en hel del foretagare. Aven vagblockader, aven om de ofta var oppna pa dagarna men stangda nattetid (var framst riktade mot overaskningsattacker fran polis eller militar), bor ha skapat visst problem. Manga turistarbetare blev sparkade pa grund av att de deltagit I upproret eller vagrat distansiera sig till det. En del fick sparken pa grund av brist pa arbetstillfallen nar turismen uteblev. Arbetardeltagandet I upproret verkar varit ganska lagt. Radikal arbetarorganisering ar I det narmsat franvarande I staden och de flesta har valdigt utsatta positioner I tjanste, framst turist, sektorn.

Mediarapporteringen fran upproret var, inte alldeles ovantat, mer eller mindre statlig propaganda. Om megamarscher och probem rapporterades ingenting eller forminskades. Den lokala regeringen uppvarderades liksom deras stodstohej (tex. "skammens marsch" och det sprids rykten om guerillor for att forbereda en militar intervension. I Oaxaca var till en borjan all media, utan dagstidningen och universitetsradion motstandare till upproret. Situationen dar forbattrades kraftigt nar man forst tog Kanal 9 och sedan resten av radiostationerna.

Under hela upproret sker fangslanden, valdtakter, mord och bortforande. Bokom ligger polis eller paramilitary men med statens tysta, eller halvoppna, godkannande. I oktober sker en storoffensiv av polis och halvmilitara styrkor for att aterta Oaxaca. Forterna forsvarar sig med kappar, sten och slangbellor mot fullt kravallutrustade poliser, pansarvagnar, kemiska vattenkanoner. Striderna pagar I flera dagar men i slutet av Oktober vraker Polisen det stora taltlagret och atertar sin narvaro i Oaxaca. Taltlagret flyttas till ett annat torg, man haller flera stora demonstrationer och stridigheter fortsatter sporadiskt. Den 25-26 November ar upproret definitivt nedslaget da det sista taltlagret stangs och Universitetsockupation havs.

Overgrepp, fangslanden och forsvinnanden fortsatter efter att upproret krossats. Fortfarande aktiva och familjemedlemmar hotas. Man borjar plocka utvalda personer. Tjugotalet personer har mordats och minst lika manga har forsvunnit under upprorets och fram till idag.

Framtiden

Lantarbetera, lararare och arbetare har visat pa var makt. Man har samarbetet, man har visat pa kampens exempel. Man har sagt "Ya Basta! Man har praktiserat vardighet och solidaritet. Lart sig tillsammans, lart varandra. Man vet att man inte kan forandra grunden genom att byta guvernor. Det ar inte for andra herrar man sloss. Man sager nej till Ruiz men inte ja till nagon annan. Upprorets pedagogic. Inget kommer att vara som tidigare I Oaxaca.