Skillnad mellan versioner av "2006 - Oaxaca"

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
m
Rad 1: Rad 1:
−
'''Jorden, gemensamhetsbruk och privatiseringar'''
+
Oaxaca I uppror
−
1912 revolterade mexikanska arbetare, smabrukare och indianbyar. "Jorden till den som brukar den" var ett barande krav. Den mexikanska revolutionens stomme blev jordfordelning och jordreformer. I artikel 27 fastslogs att "Jorden tillhor den som brukar den". Under revolutionen kollektiveserade byar jord som brukades gemensammt, Tierra Comunal. Under 30-40-talet forde staten, som beharskades av PRI - Intstitutionaliserad Revolutions Partiet -och vilade pa en klasskompromiss med korporativt forhallande till arbetarklassen (via fackforeningar) och jordreformer, jordfordelningen vidare. Tierra Ejidos fordelades till byarna, brukades gemensamt men kunde saljas och kopas inom till laga priser inom byn. Tierra Comunal daremot tillhor byn som kollektiv och inte individuella byinvanare. Man beslutar om den gemensamma jorden och gemensamma angelagenheter i byrad. Under hela 1900-talet fungerar jordfordelning och inte minst loften om ytterliggare jordfordelning som en lugnande faktor gentemot indianbyarnas befolkning. Men tiderna forandras. Staten har inte rad med kompromissen. Jorden ar for vardefull. Skog, mineraler, medicinvaxter, vatten och inte minst arbetskraft ar viktiga varden som binds upp pa den gemensamma jorden. Samtidigt har gemensamhetsbruket grunden for indianbyarnas forsojning och liv. Den splittras inte upp hur som  helst. NAFTA, frihandelsavtalet melllan Mexiko, USA och Kanada, kraver att jorden ska ga att kopa och salja som vilken vara som helst. Med NAFTA i ryggen lyckas Salinasregeringen (PRI) 1992 (trader i kraft tillsammans med frihandelsavtalet 1994) genomdriva en lagandring som oppnar for privatiseringen av den gemensamma jorden. Byarna kan valja, vi demokratiska former i byradet, att individualisera agandet (dvs privatisera jorden) vilken da kops och saljs som vilken vara som helst, utom kontroll for byradet. Genom disinformation, logner, hot och ekonomiska lockelser formas byar att besluta for privatiseringar. De som individualiserar agandet far ofta stora problem med att halla ihop bygemensakpen och kollektiva former. Byn forvandlas fran en enhet dar man samarbetare till ett uppslittrad rutnat av privata plattar (om produktionen forandras efter samma agandeformer ar dock oklart) som kan saljas enskilt for att passa kapitalets intressen. Genom hot, sabotage, vald, trakasserier, mutor (en ko, en t-shirt, ett kilo ris) attackeras bygemenskaper, kollektiva projekt och samarbete i storsta allmanhet. Polis och paramilitar gar om varandar i attacker mot bymoten, enskilda personer, motstraviga grupper, oppositionella asikter och utvecklande projekt. Privatisera eller trakaseras. Till exempel anvands kidnappning, stolder, hot, paragrafrytteri, gripande for att sanka ett gemensamt buss och vagprojekt mellan 7 byar. I en annan by angriper, skjuter och fangslar polisen, med legalistiska svepsjal, byinvanare vid ett gemensamt husbygge. I ytterliggare en by upptacks att bara nagra fa personer star som agare till den gemensamma jorden. Dessa anvander, och anvands av, PRI och staten for att erovra jorden at sig sjalva. Inte sallan lyckas man sa splittring inom byar och mellan byar. Enskilda personer blir brickor och slagtran i kapitalets erovring av jorden. For vi ska ju inte irra ivag och fa for oss att det ar strider mellan ideologier. Det handlar inte om att staten vill  se smaagare istallet for gemesamt bruk. Det handlar om att frigora jorden for forsaljning, for att anvands for att ackumulera kapital. Den ska inte stanna vid den enskilda bonden, den ska anvandas for att formera kapital, storre kapital. Motstandet mot NAFTA handlar alltsa inte, framst, om en kamp for statliga former av agande utan en kamp mot ett angrepp mot hela livet. En kamp mot att skiljas fran jorden. Det blir inte en abstrakt idé utan ett konkret angrepp som man tar till vapen mot i Chiaps (zapatisterna) vid NAFTAS inforande. Kampen om den gemensamma jorden forklarar ocksa vad som, via svensk vanster, blivit en kamp for en fungerande parlamentarisk demokrati i Oaxaca 2006.
+
−
+
−
+
−
'''Den gemensamma kontrollen'''
+
−
Den folkliga kontrollen over den gemensamma jorden innebar att gemenskap och organisering i sig ger direkta resultat. Graden av kontroll varierar kraftigt mellan olika byar. I en del byar tas gemensamma beslut efter gemensam diskussion i andra styr bypampar mer eller mindre ensamma. I vissa byar sker en stor del av arbetet gemensamt med den egna lilla platten dominerar i andra. I de flesta, for att inte saga alla, utfors en del arbete gemensamt.  Eftersom man i byarna redan kontrollerar jorden och har mojlighet att tillsammans utforma arbetsprocessen inom den disciplin som marknaden pafor, innebar det att det redan i det gemensamma besultet om samarbete ar en seger. Haller man ihop har man ratten. Det gar inte att bara avskeda en by, aven om man forsoker. Striderna om idér och beslut i byarna blir enormt viktigt. Vi ar vana vid att repressionen moter vi nar vi bryter monster och tar oss friheter. I bygemenskaperna kommer repressionen for att man inte bryter gemenskapen, overger jorden och kastar sig ut i lonearbetets paradis och helvete. I byn kan man halla ta gemensamma beslut och agera darefter. Repressionen blir standigt aterkommande och kampen mot repressionen blir en kamp for sattet att leva. Paramilitar, polis och lag slass mot samarbetet. Att sprida information, att vinna informationskampen, blir viktgt for att behalla jorden. Om gemenskapsbrukets fordelar, om regeringens malsattning, om kapitalets intressen, om naturresurser, om genmanipulerade groder och om beroende. Sprida erfarenheter och samarbete om de gemensamma resurserna och motstand mot attacker, bade i form av vald, mutor och hot blir grundlaggande for kampen.
+
−
+
−
'''Marknaden'''
+
−
Men det ar inte bara genom logner, mutor och det rena valder i form av polis, paramilitar och militar som gemensamhetsbruket angrips. Man producerar tillsammans och man beslutar tillsammans i oar av privat agande och kopande och saljande. Byarna ar inte sjalvforsorjande. Varor behover kopas. Det kan vara maskiner, klader, el, datorer, medecin, lakarvard eller vilket som helst behov som inte kan uppfyllas inom byns egna produktion. For att kunna kopa maste man salja. Man producerar ett overskott av grodor - kaffe, majs, boner osv  - som man saljer pa marknaden. Men pa marknaden konkurrerar man med hogeffektivt industrialiserat jordbruk. Mangden billig mat har okat kraftigt i Mexiko. Inte minst via NAFTA som oppnade dorren for subvensionerat hogintensvit amerikanskt jordbruk. Grodorna man saljer ger mindre och mindre pengar tillbaka. Manga byinvanare lonearbetar 2-3 manader per ar under perioder nar jordbruket inte kraver sa hog arbetsinsatts. Unga manniskor tvingas och lockas ocksa bort fran byarna for att lonearbeta. Man dras mot stader och arbetare ofta i USA eller i fabrikerna vid den mexikansk-amerikanska gransen. Pa sina hall finns storjordbruk dar folk fran byarna ocksa arbetar i perioder eller omgangar for en lon. I Oaxaca verkar dock en stor del av jorden blivit kollektivserad fran revolutionens tid fram till 1950-talet. Lonearbete inom jordbruk ar darfor ovanligt i det har omradet.
+
−
+
  
−
'''Lararna i Oaxaca'''
+
Strejker, barrikader, ockuperade byggnader, megademonstrationer, polis och stängda myndigheter, övertagen TV och radio, stängde företag. Också massgripanden, våld och bortföranden. Det är Oaxaca 2006. Vi har pratat med människor som var aktiva i upproret. Vi har försökt att skapa oss en bild av vad som hände och hur det hände. Vi har pratat med människor från bygemenskaper och ursprungsbefolkningsorganisationer i kamp. CIPO-RFM och OIDO. Vi har pratat med organiserade lärare från universitet och byskola. Vi har pratat med kvinnor aktiva både i byn och kvinnoorganisering. Vi har pratat med aktivister från barrikaderna. De flesta har varit aktiva i APPO och alla har varit aktiva I upproret. Vi försöker första vad som hänt, lära oss och inspireras. Det här är ingen absolut sanning. Det är ett försök att förstå världen vi lever i. Har du motstridiga uppgifter? Verkar något konstigt? Bidra gärna med kunskaper. För en kort och upplysande bakgrund till Mexiko rekommenderar vi Aufhebens “A commune in Chiapas? Mexico And The Zapatista Rebellion”.
  
−
Mexikos senare fackforeningshistoria handlar om samarbete, toppstyra och tillgodosedda hansyn till arbetskoparen och statens intressen. Under en lang period kunde fackforeningarna anda erovra hogre loner till vissa arbetargrupper. Detta administrerades till stor del av fackpampar i nara samarbete med PRI. Lararfacket, med over 1-miljon medlemmar, ar inget undantag. 
 
  
−
I borjan av 1980-talet borjar det rora pa sig bland lararna. Larare borjar gemensamt ifragasatta de hierarkiska fackstrukturerna. Arbetarna forsoker ta makten i sin fackforening. I synnerhet I Oaxaca, Sektion 22, ser man mer och mer liv I lararfacket. Man strejkar och staller krav. Ofta I samarbete med studenter och lantarbetare. Man tillkampar sig hogre loner och batter arbetsvillkor an I andra delar av landet. Krav for hogre lon och sociala formaner kombineras med batter forhallanden for eleverna. Alla kanner larare och manga kanner med deras kamp. Samtidigt skapas en tradition dar larare ar delaktiga I andra kamper och sociala rorelser. Lararnas kamp pa jobbet stannar alltsa inte pa jobbet. Samtidigt ar man fortfarande en del, om an militant, av det stora statslojala lararfacket. 
+
==Bakgrund==
  
−
Under varen 2006 gar lararna, 60 000 – Sektion 22, I Oaxaca, ut I strejk. Man kraver hogre lon, bocker, skolmaterial och skoluniformer. Man kraver ocksa ett stopp pa rundflyttningar av obekvama larare fran by till by. Man satter upp taltlager pa torget, zocalon, I Oaxaca och samarbetar nara med ursprungsbefolkningsgrupper och andra sociala rorelser. Detta trots interna motsattningar om hur kampen ska foras. Ett lager vill kampa ensamma som larare, begransa aktioner till strejk och protest, andra vill knyta samman kampen for de egna arbetsvillkoren med sociala kamper I byarna. Nar polisen stormar taltlagret pa zocalon under borjan av Juni slar pendeln over till den sociala kampen. Polisen slar till mot lararnas och byarnas gemensamma protest och moter ett gemensamt motstand. En kampvilja pa nedgang inom sektion 22 tar ny fart och lararnas kamp blir folkets. Och folkets kamp blir lararnas.
+
Jorden, gemensamhetsbruk och privatiseringar
  
−
Under hosten, efter flera manader strejker, demonstrationer och gatustrider, narmar sig strejken sitt slut. Lararstrejken har, forutom fran resningen I Oaxaca, fatt stod av obereoende fackforeningar fran olika delar av landet. Bland annat textilarbetare, universitetslarare och tunnelbanearbetare. Samtidigt har man motarbetats av centralorganistaionen, fatt flera medlemmar fangslade och haft mindre pengar att leva pa. Stamningen inom sektion 22 har forskjutits mot att begransa striden till arbetsvillkor och loner. Ledningen, I sektion 22, ser helst ett slut pa strejken och I en omdiskuterad omrostning beslutar man att aterga till jobbet efter att ha vunnit lite mer an ingenting. Lararstrejken ar over.
+
1912 revolterade mexikanska arbetare, småbrukare och indianbyar. "Jord och frihet”. Den mexikanska revolutionens stomme blev jordfördelning och jordreformer. I artikel 27 fastslogs att "Jorden tillhor den som brukar den". Under revolutionen kollektiviserade kampande byar jord, kallad Tierra Comunal. Under 30-40-talet förde staten, som behärskades av PRI - Institutionaliserad Revolutions Partiet - och vilade på en klasskompromiss med korporativt förhållande till arbetarklassen (via fackföreningar) och jordreformer, jordfördelningen vidare. Tierra Ejidos fördelas till byarna, ägs gemensamt men kan säljas och köpas till laga priser inom byn. Tierra Comunal däremot tillhör byn som kollektiv och inte individuella byinvånare. Man beslutar om den gemensamma jorden och gemensamma angelägenheter i byråd. Under hela 1900-talet fungerar jordfördelning och inte minst löften om ytterliggare jordfördelning som en lugnande faktor gentemot indianbyarnas befolkning. Men tiderna förändras. Staten har inte rad med kompromissen. Jorden är för värdefull. Skog, mineraler, medicinväxter, vatten och inte minst arbetskraft är viktiga värden som binds upp av den gemensamma jorden. Samtidigt är gemensamhetsbruket grunden for indianbyarnas försörjning och liv. Den splittras inte upp hur som helst.
 +
NAFTA, frihandelsavtalet mellan Mexiko, USA och Kanada, kräver att jorden ska gå att köpa och sälja som vilken vara som helst. Med NAFTA i ryggen lyckas Salinasregeringen (PRI) 1992 (träder i kraft tillsammans med frihandelsavtalet 1994) genomdriva en lagändring som öppnar för privatisering av den gemensamma jorden. Byarna kan, via demokratiska former i byrådet, välja att individualisera agandet (dvs privatisera jorden) vilken då köps och säljs som vilken vara som helst, utom kontroll för byrådet. Genom disinformation, lögner, hot och ekonomiska lockelser förmås byar att besluta for privatiseringar. De som individualiserar ägandet får ofta stora problem med att hålla ihop bygemenskap och kollektiva former. Byn förvandlas från en enhet dar man samarbetare till ett uppsplittrat rutnät av privata plättar som kan säljas enskilt for att passa kapitalets intressen. Genom hot, sabotage, våld, trakasserier, mutor (en ko, en t-shirt, ett kilo ris) attackeras bygemenskaper, kollektiva projekt och samarbete i största allmänhet. Polis och paramilitär går om varandra i attacker mot bymöten, enskilda personer, motsträviga grupper, oppositionella åsikter och utvecklande projekt. Privatisera eller trakasseras. Till exempel används kidnappning, stölder, hot, paragrafrytteri, gripanden for att sänka ett gemensamt buss och vägprojekt mellan sju byar. I en annan by angriper, skjuter och fängslar polisen, med legalistiska svepsjal, byinvånare vid ett gemensamt husbygge. I ytterliggare en by upptäcks att bara några få personer står som ägare till den gemensamma jorden. Dessa använder, och används av, PRI och staten for att erövra jorden åt sig själva. Inte sällan lyckas man så splittring inom byar och mellan byar. Enskilda personer blir brickor och slagträn i kapitalets erövring av jorden. För det är knappast bara frågan om strider mellan ideologier. Det handlar inte om att staten vill se små ägare istället for gemensamt bruk. Det handlar om att frigöra jorden for försäljning, for att användas for att ackumulera kapital. Den ska inte stanna vid den enskilda bonden, den ska användas for att skapa vinster, större vinster. Motståndet mot NAFTA handlar alltså inte, främst, om en kamp for statliga former av agande utan en kamp mot ett angrepp på hela livet. En kamp mot att skiljas från jorden. Det blir inte en abstrakt idé utan en konkret attack som man tar till vapen mot i Chiapas (zapatisterna) vid NAFTAS införande. Kampen om den gemensamma jorden förklarar också vad som, via svensk media, blivit en kamp for en fungerande parlamentarisk demokrati i Oaxaca 2006.  
  
−
 
  
−
'''Forspel till upproret'''
+
Den gemensamma kontrollen
  
−
Staten Oaxaca har lite drygt 3 miljoner invanare och ar tillsammans med bland annat Chipas och Guerrero en av de fattigaste delstaterna I Mexiko. Halften av de yrkesverksamma invanarna tjanar en minimilon eller mindre. Det finns over dussinet olika ursprungsbefolkningsgrupper och delstaten har en historia av omfattande bygemensamt agande av jorden. Emigrationen till nordvastra Mexiko och USA ar betytande. Huvudstaden i delstaten ar staden Oaxaca med hoga priser och laga loner. Huvudnaringen ar turism och tjanster. Fattigdom och usla arbetsvillkor tillsammans med de tidigare namnda angreppen pa den gemensamma jorden ar bakgrunden till upproret. Ruiz och PRI:s tveksamma, via valfusk erovrade, valseger ar forspelet. Han blir symbolen och kanske ocksa regisoren, for den okade repressionen mot organisering i allmanhet och bygemenskaperna i synnerhet. Polis anvands for att angripa moten och gemensamma projekt I byar som man inte lyckas splittra pa andra satt. Pa hittade bevis, svepsjal och gamla synder anvands for att gripa aktiva personer I byarna. Under varen 2006 hetsar, skjuter och griper Polisen folk vid ett husbygge I en by.   I en annan by gar polisen In med och skjuter pa ett mote om de gemensamma resurserna. Byinvanarna avvapnar nagra poliser, forhandlar, ger tillbaka vapnen och angrips igen. Ifragasattande av valresultatetn ar en kamp om for den gemensamma jorden och en strid mot okad repression. Som en del av motstandet mot repressionen och mot Ruiz flyttar man, via ursprungsbefolkningsorganisationer, olika samoorganisationer for byar, protesterna till torget, zocalon, I Oaxaca. Man skapar ett jattelikt taltlager mitt I maktens centrum. Att skapa taltlager, s.k planton, pa gator eller torg ar en mycket vanlig och ,till en viss grans, av staten accepterad protestmetod. Fran taltlagret sprider man sedan information om missforhallandena och sin kamp mot dem. Det ar inte ovanligt att hela familjer ar aktiva runt taltlagert. I Oaxaca var det till exempel fullt med bada man, kvinnor och barn fran byarna. Och strejkande larare. Trettiotusen manniskor. Taltlagret ar ett vanligt taltlager fram till borjan av Juni.
+
Den folkliga kontrollen över den gemensamma jorden innebär att gemenskap och organisering i sig ger direkta resultat. Graden av kontroll varierar kraftigt mellan olika byar. I en del byar tas gemensamma beslut efter gemensam diskussion i andra styr bypampar mer eller mindre ensamma. I vissa byar sker en stor del av arbetet gemensamt medan den egna lilla plätten dominerar i andra. I de flesta, för att inte säga alla, utfors en del arbete gemensamt. Eftersom man i byarna redan kontrollerar jorden och har möjlighet att tillsammans utforma arbetsprocessen inom den disciplin som marknaden påför, innebär det att det redan i det gemensamma beslutet om samarbete ligger en viss seger. Håller man ihop har man rätten. Det går inte att bara avskeda en by, även om man försöker. Striderna om idéer och beslut i byarna blir enormt viktigt. Vi är vana vid att repression möter vi när vi bryter mönster och tar oss friheter. I bygemenskaperna kommer repressionen för att man inte bryter gemenskapen, överger jorden och kastar sig ut i lönearbetets paradis och helvete. I byn kan man hålla på gemensamma beslut och agera därefter. Repressionen blir ständigt återkommande och kampen mot repressionen blir en kamp for sättet att leva. Paramilitär, polis och lag slåss mot samarbetet. Att sprida information, att vinna informationskampen, blir viktigt för att behålla jorden. Om gemenskapsbrukets fördelar, om regeringens målsättning, om kapitalets intressen, om naturresurser, om genmanipulerade grödor och om beroende. Att sprida erfarenheter och organisera sig runt de gemensamma resurserna och motstånd mot attacker, både i form av vald, mutor och hot blir grundläggande for att inte besegras.  
  
  
−
'''Junihandelserna'''
+
Marknaden
  
−
I borjan av Juni forsoker Polisen losa upp lagret och krossa protesterna. Men Polisens attack loser inte upp lagret. Istallet ger det en samlande effekt. Tynande kampvilja blossar upp, vanner och bekannta dras in I striderna. Genom sin egen lokalradio, som hinner sanda I 15 min innan Polisen stanger den, och affischer I fororterna nar man ut till hela staden med nyheter om vrakningen. Med kappar och stenar men framforallt numerart overtag tar man tillbaka torget. I grupper om 100 personer soker man upp och avvapnar kvarvarande poliser. Fram till slutet av Oktober ar Oaxaca mer eller mindre fritt fran Polis. Skjutande forband av civilkladda poliser forekommer, liksom lokalpolis I vissa omraden, men man ar dar pa undantag. Ordningen uppratthalls gemensamt tillsammans med vald bypolis bevapnad med kappar. APPO (ung. Folkforsamlingen I Oaxaca) bestar av ursprungsorganisationer, lararfacket, kvarterskommitter, sociala organisationer, byrad mm. Aven enskilda personer verkar ha deltagit I diskussioner sida vid sida med delegater. Ett stort radsmote utser ett centralt rad. "Viva APPO!" blir ett slag ord for upproret. APPO har en samordnande och samlande funktion.aven om upproret och handelserna som sadana saklart inte regiseras pa moten. APPO planerar och koordinerar marcher, lager, presskonferenser, propaganda, sprida diskussion I byarna osv. Lantarbetare, byinvanare, larare, studenter och enskilda arbetare agerar tillsammans och efter gemensam formaga. Alla ar inte medlemmar av APPO.
+
Men det är inte bara genom lögner, mutor och det rena våldet i form av polis, paramilitär och militär som gemensamhetsbruket angrips. Man producerar tillsammans och man beslutar tillsammans i öar av privat ägande, köpande och säljande. Byarna är inte självförsörjande. Varor behöver köpas. Det kan vara maskiner, kläder, el, datorer, medicin, läkarvård eller vilket som helst behov som inte kan uppfyllas inom byns egen produktion. För att kunna köpa måste man sälja. Man producerar ett överskott av grödor - kaffe, majs, bönor osv - som man säljer på marknaden. Men på marknaden konkurrerar man med högeffektivt industrialiserat jordbruk. Mängden billig mat har ökat kraftigt i Mexiko. Inte minst via NAFTA som öppnade dörren för subventionerat amerikanskt intensiv jordbruk. Priserna sjunker. Grödorna man säljer ger mindre och mindre pengar tillbaka. Många byinvånare lönearbetar 2-3 månader per år under perioder nar jordbruket inte kräver så hög arbetsinsatts. Unga människor tvingas och lockas också bort från byarna for att lönearbeta. Man dras mot städer och arbetar ofta i USA eller i fabrikerna vid den mexikansk-amerikanska gränsen. På sina håll finns storjordbruk där folk från byarna också arbetar i perioder eller omgångar for en lön. I Oaxaca har dock en stor del av jorden blivit kollektiviserad från revolutionens tid fram till 1950-talet. Lönearbete inom jordbruk är därför ovanligt i det har området.  
  
−
 
  
−
'''Stad i uppror'''
+
==Lärarna==
  
−
Man mobiliserar forsvar, barrikader byggs och samordnas, bade I fortorterna och I staden. Man samordnar, skramlar till nodvandigheter, dricker kaffe och lagar mat bakom barrikader. Regeringsbyggnader ockuperas, stangs och ,I nagra, fall branns ner. Man tar over en TV-station och flera radiokanaler. Universitetet ockuperas och genom Universitetsradion har man hela tiden en viktig kanal ut till folket I Oaxaca.Coca-Cola transporter attackeras, man dricker upp lasken och bygger barrikader och bilarna. Lastbilarna, som kontrolleras av PRI – lokalregeringens parti, tas over och anvands for transporter Inom staden. Manga hotel och restauranger stangs ned (mojligheterna att tjana pengar pa turism kan nog anses begransad I alla fall…). Det pratas om att taxichafforerna sanker priserna, om att vatten, gas och el levereras utan betalning. Det diskuteras om att ge sig pa Telmex, Mexikos storsta telefonbolag och om att tvinga resurser av smaforetag. Plundring och angrepp pa den affarer verkar dock varit begransade. Mat transporteras fran byarna till stan. Brod, vatten, socker, bonor och vatten gar direkt fran byarna till dess medlemmar I upprorets Oaxaca. Fackforbund, urspungsbefolkningsbyar och andra organisationer fran andra delar av Mexiko skickar ocksa mat och pengar till upprorsmakarna I Oaxaca. Solidaritet och vardighet verkar varit stamningen pa Oaxacas gator. Man delar med sig av mat, bostader och andra resurser. Man haller flera stora fester. Man lar sig tillsammans och lar varandra, tar for sig och hittar losningar. I flera manader levde man I lagret samtidigt som myndighetsbyggnaderna var stangda. Samtidigt halls flera megademostrationer, nagra med upp till en miljon deltagare, med krav pa Ruiz avgang och slut pa repression och hot, och en marsch till Mexiko City med samma krav och mojligheten att prata med folk. Ruiz aker runt med helicopter for att erbjuda statliga statliga projekt. Men helikoptern mots med sten och fyrverkerier och kan darfor inte landa.
+
Lärarna i Oaxaca  
  
−
+
Mexikos senare fackföreningshistoria handlar om samarbete, toppstyre och hänsyn till arbetsköparen och statens intressen. Men ingenting ar gratis. Under en lång period kunde fackföreningarna erövra högre löner till vissa arbetargrupper. Detta administrerades till stor del av fackpampar i nära samarbete med PRI. Lärarfacket, med över 1-miljon medlemmar, är inget undantag. Men kompromissen börjar som bekant med att vi jobbar for dom och från 70-talet har de allt mindre att ge.
 +
I början av 1980-talet börjar det röra på sig bland lärarna. Lärare börjar gemensamt ifrågasätta de hierarkiska maktstrukturerna. Arbetarna försöker ta makten i sin fackförening. I synnerhet i Oaxaca, Sektion 22, ser man mer och mer liv i lärarfacket. Man strejkar och ställer krav, ofta i samarbete med elever och lantarbetare. Lärarna tillkämpar sig högre löner och bättre arbetsvillkor än i andra delar av landet. Krav för högre lön och sociala förmåner kombineras med krav om bättre förhållanden för eleverna. Alla känner lärare och många känner med deras kamp. Under tiden skapas en tradition där lärare är delaktiga i andra kamper och sociala rörelser. Lärarnas kamp på jobbet stannar alltså inte på jobbet. Samtidigt är man fortfarande en del, om än militant, av det stora statslojala lärarfacket.
 +
Under våren 2006 går lärarna, 60 000 medlemmar i Sektion 22 i Oaxaca, ut I strejk. Man kräver högre lön, böcker, skolmaterial och skoluniformer. Man kräver också ett stopp på rundflyttningar av obekväma lärare från by till by. Lärarna sätter upp tältlager på torget, zocalon, i Oaxaca och samarbetar nära med ursprungsbefolkningsgrupper och andra sociala rörelser. Detta trots interna motsättningar om hur kampen ska föras. Ett läger vill kämpa ensamma som lärare, begränsa aktioner till strejk och protest, andra vill knyta samman kampen for de egna arbetsvillkoren med sociala kamper i byarna. Pendeln står och väger men när polisen stormar tältlagret på zocalon under början av juni slår den över till den sociala kampen. Polisen slår till mot lärarnas och byarnas gemensamma protest och möter ett gemensamt motstånd. En kampvilja på nedgång inom sektion 22 tar ny fart och lärarnas kamp blir folkets. Och folkets kamp blir lärarnas.
 +
Under hösten, efter flera månader av strejker, demonstrationer och gatustrider, närmar sig strejken sitt slut. Lärarstrejken har, förutom från resningen I Oaxaca, fått stöd av oberoende fackföreningar från olika delar av landet. Bland annat textilarbetare, universitetslärare och tunnelbanearbetare. Samtidigt har man motarbetats av centralorganisationen, fått flera medlemmar fängslade, upplevt inre slitningar och haft mindre pengar att leva på. Stämningen inom sektion 22 har förskjutits mot att begränsa striden till arbetsvillkor och löner. Ledningen, i sektion 22, ser helst ett slut på strejken och i en omdiskuterad omröstning beslutar man att återgå till arbetet efter att ha vunnit lite mer än ingenting. Lärarstrejken är over.
  
−
'''TV-huset'''
 
  
−
Berattelsen visar att APPO var en viktig del av upproret samtidigt som APPO inte var upproret. Och framforallt ar den ett exempel pa att gora saker tillsammans. 
+
==Ursprungsbefolkningen==
  
−
Den 1 Augusti annordnades en kvinnomarsch genom Oaxacas gator. Det hade lange diskuterats, notts och blotts, pa moten och I kommitteer att kampande kvinnor skulle gora nagot tillsammans. Arrangemanget hade inte accepterats av kvarterskommitterna. Man, alltsa kvinnor aktiva I APPO, slutade alta och kom fram till ga tillsammans genom staden kunde man ju gora utan att ta beslut pa moten. Genom universitetsradion annonserar man demonstrationen. 10 000 infann sig och massan vaxte till 20 000 under marschens gang. Manga hade kastruller och forkladen med slagbord: "Ett enat folk kan aldrig bli besegrat", "Frige alla politiska fangar", "Stoppa repressionen" men ocksa "Kvinnans knoge krossar makten", "Medvetna flickor haller pa folket" och "Nar kvinnorna gar framat finns det inte ne man som kan stoppa dem".
+
Förspel till upproret
 +
Staten Oaxaca har lite drygt 3 miljoner invånare och är tillsammans med bland annat Chiapas och Guerrero en av de fattigaste delstaterna I Mexiko. Hälften av de yrkesverksamma invånarna tjänar en minimilön eller mindre. Det finns över dussinet olika ursprungsbefolkningsgrupper och delstaten har en historia av omfattande bygemensamt agande av jorden. Emigrationen till nordvästra Mexiko och USA är betydande. Huvudstaden i delstaten är staden Oaxaca med höga priser och låga löner. Huvudnäring är turism och tjänster. Fattigdom och usla arbetsvillkor tillsammans med de tidigare nämnda angreppen på den gemensamma jorden är bakgrunden till upproret. Guvernör Ruiz och PRI:s tveksamma, via valfusk erövrade, valseger ar förspelet. Ruiz blir symbolen och kanske också regissören, för den ökade repressionen mot organisering i allmänhet och bygemenskaperna i synnerhet. Polis används for att angripa möten och gemensamma projekt i byar som man inte lyckas splittra på andra sätt. Påhittade bevis, svepsjäl och gamla synder används för att gripa aktiva personer. Under våren 2006 hetsar, skjuter och griper Polisen folk vid ett husbygge i en by. I en annan by går polisen in och skjuter på ett möte om de gemensamma resurserna. Byinvånarna avväpnar några poliser, förhandlar, ger tillbaka vapnen och angrips igen. Ifrågasättande av valresultatet är en kamp för den gemensamma jorden och en strid mot ökad repression. Som en del av motståndet mot repressionen och mot Ruiz flyttar man, via ursprungsbefolkningsorganisationer, olika samorganisationer för byar, protesterna till torget, zocalon, I Oaxaca. Man skapar ett jättelikt tältlager mitt i repressionens hjärta. Att skapa tältlager, s.k plantón, på gator eller torg ar en mycket vanlig och ,till en viss gräns, av staten accepterad protestmetod. Från tältlagret sprider man sedan information om missförhållandena och sin kamp mot dem. Det är inte ovanligt att hela familjer är aktiva runt tältlagret. I Oaxaca är det till exempel fullt med båda män, kvinnor och barn från byarna. Och strejkande lärare. Trettiotusen människor. Tältlagret är ett ganska vanligt tältlager fram till början av juni.  
  
−
Vid marschens slut haller man en samling dar man beslutar att ta Kanal 9 – TV och radiostationen. Kanal 9 hade tidigare diskuterats som ett problem pa flera APPO moten. Nu tar man sju, tidigare beslagtagna, bussar och begav sig till TV-stationen, man slanger undan vakterna och gar in I TV-huset. De flesta anstallda flyttar pa sig, nagra gommer sig men tva forsvarar tappert sin arbetsplats. De jiddrade om kommitter, manga blev tveksamma, det ringdes en del men sen klev nagra av de store kvinnorna fram och flyttade pa dem. Nu gallde det bara att komma igang med sandningen. Ockupationen var formodligen vantad och en del av utrustningen var gomd. Men de tva duktiga arbetarna var ju kvar. Man kravde att de skulle beratta var allt fanns. De vagrade och man tvingades hota. "Kla av dem! Kla av dem!" skrek gamla tanter och sma flickor. Och de duktiga arbetarna gav upp sin duktighet. Nagra hade erfarenhet fran lokalradio och efter en halv timma fick man igang sandningarna. Efter 6 timmar sande man TV. Kanal 9 holl man I 29 dagar. Man fick stod av ett mediakollektiv men teknisk kunskap. Man larde sig hantera radio- och TV-utrustning och larde av varandra. Folk fran framst jordbrukande smabyar drev Kanal 9. Inte en och en utan tillsammans. Samtidigt tvingade man vajja sig mot konstanta hot och sporadisk skottlossning mot TV-huset. Kanal 9 skottes hela tiden med utgang I kvinnoorganiseringen som tog sitt avstamp I marschen. Barrikaderna vid ingangen holls av man och kvinnor tillsammans.
 
  
−
Den 29 Augusti skjuter maskerade man, polis, military eller paramillitar, sonder sandningsutrustning och antenner. Man svarar med att inta alla (11st!) radiostationer I Oaxaca. Man holl dem en dag men valde att bara behalla tva av dem. Det skulle varit for svart att skydda alla elva. Men under hela September sander bara APPO-radio I Oaxaca.   
+
== Upproret ==
  
−
+
Junihändelserna
  
−
'''Missar'''
+
I början av juni försöker polisen skingra lägret och krossa protesterna. Men polisens attack löser inte upp lägret. Istället ger det en samlande effekt. Tynande kampvilja blossar upp, vänner och bekanta dras in i striderna. Genom sin egen lokalradio, som hinner sända i femton minuter innan polisen stänger den, och affischer I förorterna når man ut till hela staden med nyheter om vräkningen. Med käppar och stenar men framförallt numerärt övertag tar man tillbaka torget. I grupper om 100 personer söker man upp och avväpnar kvarvarande poliser. Fram till slutet av oktober är Oaxaca mer eller mindre fritt från polis. Skjutande förband av civilklädda poliser förekommer, liksom lokalpolis i vissa områden, men man är där på undantag. Ordningen upprätthålls gemensamt tillsammans med vald bypolis beväpnad med käppar. APPO (ung. Folkförsamlingen i Oaxaca) består av ursprungsbefolkningsorganisationer, lärarfacket, kvarterskommittéer, sociala organisationer, byråd mm. Även enskilda personer verkar ha deltagit i diskussioner sida vid sida med delegater. Ett stort rådsmöte utser ett centralt råd. "Viva APPO!" blir ett slag ord for upproret. APPO har en samordnande och samlande funktion. även om upproret och händelserna som sådana såklart inte regisseras på möten. APPO planerar och koordinerar marscher, läger, presskonferenser, propaganda, sprider diskussion i byarna osv. Lantarbetare, byinvånare, lärare, studenter och enskilda arbetare agerar tillsammans och efter gemensam förmåga. Alla är inte medlemmar av APPO.
  
−
Aven om den uniformerade polisen var utkord, eller satt pa undantag (gick ut civilkladda maskerade, tungt bevapnade och med bilar utan registreringsnummer), var det naturligtvis inte frid och frojd I Oaxaca. Man hall barrikader I fororterna, inne I stan, utanfor  Universitetet och TV-huset. Man riskerade att standigt attackeras av pistolman samtidigt som officiell polis upprepade ganger forsokte bryta igenom barrikader. Ibland kunde de lyckas men larm via radiokanalerna skaffade snabbt mycket folk som kunde aterstalla barrikaderna. Nar Polisen, tex holl pa att ta sig igenom barrikaderna vid TV-huset slog man larm via radion och "folk strommande som myror fran fororterna"
 
  
−
Under sommaren demonstrerar det lokala borgarskapet, tillsammans med betalda demonstranter och flera tvangsinkallade arbetare mot APPO i "skammens marsch". Aven om en del foretag stangdes och blockerade sa fortsatte manga att fungera under upproret. Ibland kunde de neka folk att handla och da fick man tvinga till sig den ratten. Turismens franvaro skapade problem for en hel del foretagare. Aven vagblockader, aven om de ofta var oppna pa dagarna men stangda nattetid (var framst riktade mot overaskningsattacker fran polis eller militar), bor ha skapat visst problem. Manga turistarbetare blev sparkade pa grund av att de deltagit I upproret eller vagrat distansiera sig till det. En del fick sparken pa grund av brist pa arbetstillfallen nar turismen uteblev. Arbetardeltagandet I upproret verkar varit ganska lagt. Radikal arbetarorganisering ar I det narmsat franvarande I staden och de flesta har valdigt utsatta positioner I tjanste, framst turist, sektorn.
+
Stad i uppror
  
−
Mediarapporteringen fran upproret var, inte alldeles ovantat, mer eller mindre statlig propaganda. Om megamarscher och probem rapporterades ingenting eller forminskades. Den lokala regeringen uppvarderades liksom deras stodstohej (tex. "skammens marsch" och det sprids rykten om guerillor for att forbereda en militar intervension. I Oaxaca var till en borjan all media, utan dagstidningen och universitetsradion motstandare till upproret. Situationen dar forbattrades kraftigt nar man forst tog Kanal 9 och sedan resten av radiostationerna.
+
Försvar mobiliseras, barrikader byggs och samordnas, både i förorterna och
 +
i staden. Man samarbetar, skramlar till nödvändigheter, dricker kaffe och lagar mat bakom barrikader. Regeringsbyggnader ockuperas, stängs och några bränns ner. Man tar over en TV-station och flera radiokanaler. Universitetet ockuperas och genom Universitetsradion har man hela tiden en viktig kanal ut till folk i Oaxaca. Coca-Cola transporter attackeras, man dricker upp lasken och bygger barrikader av bilarna. Lastbilarna, som kontrolleras av PRI – lokalregeringens parti, tas over och används for transporter inom staden. Många hotell och restauranger stängs ned (mojligheterna att tjäna pengar på turism kan nog anses begränsad i alla fall…). Det pratas om att taxichaufförerna sänker priserna, om att vatten, gas och el levereras utan betalning. Det diskuteras om att ge sig på Telmex, Mexikos största telefonbolag, och om att tvinga resurser av småföretag. Plundring och angrepp på affärer verkar dock vara begränsad. Mat transporteras från byarna till stan. Bröd, vatten, socker, bönor och vatten går direkt från byarna till dess medlemmar i upprorets Oaxaca. Fackförbund, bygemenskaper och andra organisationer från andra delar av Mexiko skickar mat och pengar till upprorsmakarna. Solidaritet och värdighet verkar vara stämningen på Oaxacas gator. Man delar med sig av mat, bostäder och andra resurser. Det anordnas flera stora fester. Man lär sig tillsammans och lär varandra, tar för sig och hittar lösningar. I flera månader lever man i lagret samtidigt som myndighetsbyggnaderna är stängda. Flera megademostrationer, några med upp till en miljon deltagare, med krav på Ruiz avgång och slut på repression och hot, och en marsch till Mexiko City med samma krav och möjligheten att prata med folk genomförs. Ruiz åker runt med helikopter för att erbjuda statliga projekt. Men helikoptern möts med sten och fyrverkerier och kan omöjligt landa.  
  
−
Under hela upproret sker fangslanden, valdtakter, mord och bortforande. Bokom ligger polis eller paramilitary men med statens tysta, eller halvoppna, godkannande. I oktober sker en storoffensiv av polis och halvmilitara styrkor for att aterta Oaxaca. Forterna forsvarar sig med kappar, sten och slangbellor mot fullt kravallutrustade poliser, pansarvagnar, kemiska vattenkanoner. Striderna pagar I flera dagar men i slutet av Oktober vraker Polisen det stora taltlagret och atertar sin narvaro i Oaxaca. Taltlagret flyttas till ett annat torg, man haller flera stora demonstrationer och stridigheter fortsatter sporadiskt. Den 25-26 November ar upproret definitivt nedslaget da det sista taltlagret stangs och Universitetsockupation havs.
 
  
−
Overgrepp, fangslanden och forsvinnanden fortsatter efter att upproret krossats. Fortfarande aktiva och familjemedlemmar hotas. Man borjar plocka utvalda personer. Tjugotalet personer har mordats och minst lika manga har forsvunnit under upprorets och fram till idag.
+
TV-huset
  
−
+
Berättelsen visar att APPO var en viktig del av upproret samtidigt som APPO inte var upproret. Och framförallt är den ett exempel på att göra saker tillsammans.
 +
Den 1 Augusti anordnades en kvinnomarsch genom Oaxacas gator. Det hade länge diskuterats, nötts och blötts, på möten och i kommittéer att kämpande kvinnor skulle göra något tillsammans. Arrangemanget hade inte accepterats av kvarterskommittéerna. Man, alltså kvinnor aktiva I APPO, slutade älta och kom fram till gå tillsammans genom staden kunde man ju göra utan att ta beslut på möten. Genom universitetsradion annonserar man demonstrationen. 10 000 infann sig och massan växte till 20 000 under marschens gång. Många hade kastruller och förkläden med slagbord: "Ett enat folk kan aldrig bli besegrat", "Frige alla politiska fångar", "Stoppa repressionen" men också "Kvinnans knoge krossar makten", "Medvetna flickor håller på folket" och "Nar kvinnorna går framåt finns det inte en man som kan stoppa dem".
 +
Vid marschens slut håller man en samling där det beslutas att ta Kanal 9 – TV och radiostationen. Kanal 9 hade tidigare diskuterats som ett problem på flera APPO möten. Nu tar man sju, tidigare beslagtagna, bussar och beger sig till TV-stationen, man slänger undan vakterna och går in i TV-huset. De flesta anställda flyttar på sig, några gömmer sig men två försvarar tappert sin arbetsplats. De jiddrade om kommittéer, många blev tveksamma, det ringdes en del men sen klev några av de större kvinnorna fram och flyttade på de två företagstrogna. Nu gällde det bara att komma igång med sändningen. Ockupationen var förmodligen väntad och en del av utrustningen hade gömts. Men de två duktiga arbetarna var ju kvar. Man krävde att de skulle berätta var allt fanns. De vägrade och man tvingades hota. "Klä av dem! Klä av dem!" skrek gamla tanter och små flickor. Och de duktiga arbetarna gav upp sin duktighet. Några av kvinnorna hade erfarenhet från lokalradio och efter en halv timma fick man igång sändningarna. Efter 6 timmar sände man TV. Kanal 9 höll man I 29 dagar. Man fick stöd av ett mediakollektiv med teknisk kunskap. Man lärde sig hantera radio- och TV-utrustning och lärde av varandra. Folk från främst jordbrukande småbyar drev Kanal 9, inte en och en utan tillsammans. Samtidigt tvingades man värja sig mot konstanta hot och sporadisk skottlossning mot TV-huset. Kanal 9 sköttes hela tiden med bas i kvinnoorganiseringen som tog sitt avstamp i marschen. Kvinnoorganisationen och många av de aktiva var eller blev delaktiga i APPO. Barrikaderna vid ingången hölls av män och kvinnor tillsammans.
 +
Den 29 augusti skjuter maskerade (män, polis, militär eller paramillitär) sonder sändningsutrustning och antenner. Upprorsmakarna svarar med att inta alla (11st!) radiostationer i Oaxaca. Man höll dem en dag men valde att bara behålla två av dem. Det skulle varit for svårt att skydda alla elva. Men under hela september sänds bara APPO-radio i Oaxaca.
  
−
'''Framtiden'''
 
  
−
Lantarbetera, lararare och arbetare har visat pa var makt. Man har samarbetet, man har visat pa kampens exempel. Man har sagt "Ya Basta! Man har praktiserat vardighet och solidaritet. Lart sig tillsammans, lart varandra. Man vet att man inte kan forandra grunden genom att byta guvernor. Det ar inte for andra herrar man sloss. Man sager nej till Ruiz men inte ja till nagon annan. Upprorets pedagogic. Inget kommer att vara som tidigare I Oaxaca.
+
== Repression och slut ==
 +
 
 +
 
 +
Våld, lögner och uppdelningar
 +
 
 +
Även om den uniformerade polisen var utkörd, eller satt på undantag (gick ut civilkladda, maskerade, tungt beväpnade och med bilar utan registreringsnummer), var det naturligtvis inte frid och fröjd i Oaxaca. Det fanns barrikader i förorterna, inne i stan och utanför Universitetet och TV-huset. Man riskerade att ständigt attackeras av pistolman samtidigt som officiell polis upprepade gånger försökte bryta igenom barrikader. Ibland kunde de lyckas men larm via radiokanalerna skaffade snabbt mycket folk som kunde återstalla barrikaderna. Till exempel nar polisen höll på att ta sig igenom barrikaderna vid TV-huset, slog man larm via radion och "folk strömmande som myror från förorterna".  
 +
Under sommaren demonstrerar det lokala borgarskapet, tillsammans med betalda demonstranter och flera tvångsinkallade arbetare mot APPO i "skammens marsch". Även om en del företag stängdes och blockerade så fortsatte många att fungera under upproret. Ibland kunde de neka folk att handla och då fick man tvinga till sig den rätten. Turismens frånvaro skapade problem for en hel del företagare. Även vägblockader, även om de ofta var öppna på dagarna men stängda nattetid (var främst riktade mot överraskningsattacker från polis eller militär), bör ha skapat visst problem. Många turistarbetare blev sparkade på grund av att de deltagit i upproret eller vägrat ta avstånd från det. En del fick sparken på grund av brist på arbetstillfallen när turismen uteblev. Arbetardeltagandet i upproret verkar varit ganska lågt. Radikal arbetarorganisering är i det närmast frånvarande i staden och de flesta har väldigt utsatta positioner i tjänste, främst turist, sektorn.
 +
Mediarapporteringen från upproret var, inte alldeles oväntat, mer eller mindre statlig propaganda. Om megamarscher och missförhållanden som föregick upproret rapporterades ingenting eller förminskades. Den lokala regeringen uppvärderades liksom deras stödståhej (tex. "skammens marsch" och det spreds rykten om guerillor för att förbereda en militär intervention. I Oaxaca var till en början all media, utan dagstidningen och universitetsradion motståndare till upproret. Situationen på den fronten förbättrades kraftigt när man först tog Kanal 9 och sedan resten av radiostationerna.  
 +
Under hela upproret sker fängslanden, våldtakter, mord och bortförande. Bakom ligger polis eller paramilitär men med statens tysta, eller halvöppna, godkännande. I oktober sker en storoffensiv av polis och halvmilitära styrkor för att återta Oaxaca. Förorterna försvarar sig med kappar, sten och slangbellor mot fullt kravallutrustade poliser, pansarvagnar, kemiska vattenkanoner. Striderna pågar i flera dagar men i slutet av oktober vräker Polisen det stora tältlagret och återtar sin närvaro i Oaxaca. Tältlagret flyttas till ett annat torg, man flera stora demonstrationer genomförs och stridigheter fortsätter sporadiskt. Den 25-26 november är upproret definitivt nedslaget då det sista tältlagret stängs och Universitetsockupation hävs.  
 +
Övergrepp, fängslanden och forsvinnanden fortsätter efter att upproret krossats. Fortfarande aktiva och familjemedlemmar hotas. Man börjar plocka utvalda personer. Tjugotalet personer har mördats och minst lika många har forsvunnit under upprorets gång och fram till idag. Samtidigt planerar delar av APPO att söka den parlamentariska vägen, bilda ett parti. Partibildandet har uppmuntrats av staten och Guvernör Ruiz.

Versionen från 22 juni 2007 kl. 16.29

Oaxaca I uppror

Strejker, barrikader, ockuperade byggnader, megademonstrationer, polis och stängda myndigheter, övertagen TV och radio, stängde företag. Också massgripanden, våld och bortföranden. Det är Oaxaca 2006. Vi har pratat med människor som var aktiva i upproret. Vi har försökt att skapa oss en bild av vad som hände och hur det hände. Vi har pratat med människor från bygemenskaper och ursprungsbefolkningsorganisationer i kamp. CIPO-RFM och OIDO. Vi har pratat med organiserade lärare från universitet och byskola. Vi har pratat med kvinnor aktiva både i byn och kvinnoorganisering. Vi har pratat med aktivister från barrikaderna. De flesta har varit aktiva i APPO och alla har varit aktiva I upproret. Vi försöker första vad som hänt, lära oss och inspireras. Det här är ingen absolut sanning. Det är ett försök att förstå världen vi lever i. Har du motstridiga uppgifter? Verkar något konstigt? Bidra gärna med kunskaper. För en kort och upplysande bakgrund till Mexiko rekommenderar vi Aufhebens “A commune in Chiapas? Mexico And The Zapatista Rebellion”.


Bakgrund

Jorden, gemensamhetsbruk och privatiseringar

1912 revolterade mexikanska arbetare, småbrukare och indianbyar. "Jord och frihet”. Den mexikanska revolutionens stomme blev jordfördelning och jordreformer. I artikel 27 fastslogs att "Jorden tillhor den som brukar den". Under revolutionen kollektiviserade kampande byar jord, kallad Tierra Comunal. Under 30-40-talet förde staten, som behärskades av PRI - Institutionaliserad Revolutions Partiet - och vilade på en klasskompromiss med korporativt förhållande till arbetarklassen (via fackföreningar) och jordreformer, jordfördelningen vidare. Tierra Ejidos fördelas till byarna, ägs gemensamt men kan säljas och köpas till laga priser inom byn. Tierra Comunal däremot tillhör byn som kollektiv och inte individuella byinvånare. Man beslutar om den gemensamma jorden och gemensamma angelägenheter i byråd. Under hela 1900-talet fungerar jordfördelning och inte minst löften om ytterliggare jordfördelning som en lugnande faktor gentemot indianbyarnas befolkning. Men tiderna förändras. Staten har inte rad med kompromissen. Jorden är för värdefull. Skog, mineraler, medicinväxter, vatten och inte minst arbetskraft är viktiga värden som binds upp av den gemensamma jorden. Samtidigt är gemensamhetsbruket grunden for indianbyarnas försörjning och liv. Den splittras inte upp hur som helst. NAFTA, frihandelsavtalet mellan Mexiko, USA och Kanada, kräver att jorden ska gå att köpa och sälja som vilken vara som helst. Med NAFTA i ryggen lyckas Salinasregeringen (PRI) 1992 (träder i kraft tillsammans med frihandelsavtalet 1994) genomdriva en lagändring som öppnar för privatisering av den gemensamma jorden. Byarna kan, via demokratiska former i byrådet, välja att individualisera agandet (dvs privatisera jorden) vilken då köps och säljs som vilken vara som helst, utom kontroll för byrådet. Genom disinformation, lögner, hot och ekonomiska lockelser förmås byar att besluta for privatiseringar. De som individualiserar ägandet får ofta stora problem med att hålla ihop bygemenskap och kollektiva former. Byn förvandlas från en enhet dar man samarbetare till ett uppsplittrat rutnät av privata plättar som kan säljas enskilt for att passa kapitalets intressen. Genom hot, sabotage, våld, trakasserier, mutor (en ko, en t-shirt, ett kilo ris) attackeras bygemenskaper, kollektiva projekt och samarbete i största allmänhet. Polis och paramilitär går om varandra i attacker mot bymöten, enskilda personer, motsträviga grupper, oppositionella åsikter och utvecklande projekt. Privatisera eller trakasseras. Till exempel används kidnappning, stölder, hot, paragrafrytteri, gripanden for att sänka ett gemensamt buss och vägprojekt mellan sju byar. I en annan by angriper, skjuter och fängslar polisen, med legalistiska svepsjal, byinvånare vid ett gemensamt husbygge. I ytterliggare en by upptäcks att bara några få personer står som ägare till den gemensamma jorden. Dessa använder, och används av, PRI och staten for att erövra jorden åt sig själva. Inte sällan lyckas man så splittring inom byar och mellan byar. Enskilda personer blir brickor och slagträn i kapitalets erövring av jorden. För det är knappast bara frågan om strider mellan ideologier. Det handlar inte om att staten vill se små ägare istället for gemensamt bruk. Det handlar om att frigöra jorden for försäljning, for att användas for att ackumulera kapital. Den ska inte stanna vid den enskilda bonden, den ska användas for att skapa vinster, större vinster. Motståndet mot NAFTA handlar alltså inte, främst, om en kamp for statliga former av agande utan en kamp mot ett angrepp på hela livet. En kamp mot att skiljas från jorden. Det blir inte en abstrakt idé utan en konkret attack som man tar till vapen mot i Chiapas (zapatisterna) vid NAFTAS införande. Kampen om den gemensamma jorden förklarar också vad som, via svensk media, blivit en kamp for en fungerande parlamentarisk demokrati i Oaxaca 2006.


Den gemensamma kontrollen

Den folkliga kontrollen över den gemensamma jorden innebär att gemenskap och organisering i sig ger direkta resultat. Graden av kontroll varierar kraftigt mellan olika byar. I en del byar tas gemensamma beslut efter gemensam diskussion i andra styr bypampar mer eller mindre ensamma. I vissa byar sker en stor del av arbetet gemensamt medan den egna lilla plätten dominerar i andra. I de flesta, för att inte säga alla, utfors en del arbete gemensamt. Eftersom man i byarna redan kontrollerar jorden och har möjlighet att tillsammans utforma arbetsprocessen inom den disciplin som marknaden påför, innebär det att det redan i det gemensamma beslutet om samarbete ligger en viss seger. Håller man ihop har man rätten. Det går inte att bara avskeda en by, även om man försöker. Striderna om idéer och beslut i byarna blir enormt viktigt. Vi är vana vid att repression möter vi när vi bryter mönster och tar oss friheter. I bygemenskaperna kommer repressionen för att man inte bryter gemenskapen, överger jorden och kastar sig ut i lönearbetets paradis och helvete. I byn kan man hålla på gemensamma beslut och agera därefter. Repressionen blir ständigt återkommande och kampen mot repressionen blir en kamp for sättet att leva. Paramilitär, polis och lag slåss mot samarbetet. Att sprida information, att vinna informationskampen, blir viktigt för att behålla jorden. Om gemenskapsbrukets fördelar, om regeringens målsättning, om kapitalets intressen, om naturresurser, om genmanipulerade grödor och om beroende. Att sprida erfarenheter och organisera sig runt de gemensamma resurserna och motstånd mot attacker, både i form av vald, mutor och hot blir grundläggande for att inte besegras.


Marknaden

Men det är inte bara genom lögner, mutor och det rena våldet i form av polis, paramilitär och militär som gemensamhetsbruket angrips. Man producerar tillsammans och man beslutar tillsammans i öar av privat ägande, köpande och säljande. Byarna är inte självförsörjande. Varor behöver köpas. Det kan vara maskiner, kläder, el, datorer, medicin, läkarvård eller vilket som helst behov som inte kan uppfyllas inom byns egen produktion. För att kunna köpa måste man sälja. Man producerar ett överskott av grödor - kaffe, majs, bönor osv - som man säljer på marknaden. Men på marknaden konkurrerar man med högeffektivt industrialiserat jordbruk. Mängden billig mat har ökat kraftigt i Mexiko. Inte minst via NAFTA som öppnade dörren för subventionerat amerikanskt intensiv jordbruk. Priserna sjunker. Grödorna man säljer ger mindre och mindre pengar tillbaka. Många byinvånare lönearbetar 2-3 månader per år under perioder nar jordbruket inte kräver så hög arbetsinsatts. Unga människor tvingas och lockas också bort från byarna for att lönearbeta. Man dras mot städer och arbetar ofta i USA eller i fabrikerna vid den mexikansk-amerikanska gränsen. På sina håll finns storjordbruk där folk från byarna också arbetar i perioder eller omgångar for en lön. I Oaxaca har dock en stor del av jorden blivit kollektiviserad från revolutionens tid fram till 1950-talet. Lönearbete inom jordbruk är därför ovanligt i det har området.


Lärarna

Lärarna i Oaxaca

Mexikos senare fackföreningshistoria handlar om samarbete, toppstyre och hänsyn till arbetsköparen och statens intressen. Men ingenting ar gratis. Under en lång period kunde fackföreningarna erövra högre löner till vissa arbetargrupper. Detta administrerades till stor del av fackpampar i nära samarbete med PRI. Lärarfacket, med över 1-miljon medlemmar, är inget undantag. Men kompromissen börjar som bekant med att vi jobbar for dom och från 70-talet har de allt mindre att ge. I början av 1980-talet börjar det röra på sig bland lärarna. Lärare börjar gemensamt ifrågasätta de hierarkiska maktstrukturerna. Arbetarna försöker ta makten i sin fackförening. I synnerhet i Oaxaca, Sektion 22, ser man mer och mer liv i lärarfacket. Man strejkar och ställer krav, ofta i samarbete med elever och lantarbetare. Lärarna tillkämpar sig högre löner och bättre arbetsvillkor än i andra delar av landet. Krav för högre lön och sociala förmåner kombineras med krav om bättre förhållanden för eleverna. Alla känner lärare och många känner med deras kamp. Under tiden skapas en tradition där lärare är delaktiga i andra kamper och sociala rörelser. Lärarnas kamp på jobbet stannar alltså inte på jobbet. Samtidigt är man fortfarande en del, om än militant, av det stora statslojala lärarfacket. Under våren 2006 går lärarna, 60 000 medlemmar i Sektion 22 i Oaxaca, ut I strejk. Man kräver högre lön, böcker, skolmaterial och skoluniformer. Man kräver också ett stopp på rundflyttningar av obekväma lärare från by till by. Lärarna sätter upp tältlager på torget, zocalon, i Oaxaca och samarbetar nära med ursprungsbefolkningsgrupper och andra sociala rörelser. Detta trots interna motsättningar om hur kampen ska föras. Ett läger vill kämpa ensamma som lärare, begränsa aktioner till strejk och protest, andra vill knyta samman kampen for de egna arbetsvillkoren med sociala kamper i byarna. Pendeln står och väger men när polisen stormar tältlagret på zocalon under början av juni slår den över till den sociala kampen. Polisen slår till mot lärarnas och byarnas gemensamma protest och möter ett gemensamt motstånd. En kampvilja på nedgång inom sektion 22 tar ny fart och lärarnas kamp blir folkets. Och folkets kamp blir lärarnas. Under hösten, efter flera månader av strejker, demonstrationer och gatustrider, närmar sig strejken sitt slut. Lärarstrejken har, förutom från resningen I Oaxaca, fått stöd av oberoende fackföreningar från olika delar av landet. Bland annat textilarbetare, universitetslärare och tunnelbanearbetare. Samtidigt har man motarbetats av centralorganisationen, fått flera medlemmar fängslade, upplevt inre slitningar och haft mindre pengar att leva på. Stämningen inom sektion 22 har förskjutits mot att begränsa striden till arbetsvillkor och löner. Ledningen, i sektion 22, ser helst ett slut på strejken och i en omdiskuterad omröstning beslutar man att återgå till arbetet efter att ha vunnit lite mer än ingenting. Lärarstrejken är over.


Ursprungsbefolkningen

Förspel till upproret Staten Oaxaca har lite drygt 3 miljoner invånare och är tillsammans med bland annat Chiapas och Guerrero en av de fattigaste delstaterna I Mexiko. Hälften av de yrkesverksamma invånarna tjänar en minimilön eller mindre. Det finns över dussinet olika ursprungsbefolkningsgrupper och delstaten har en historia av omfattande bygemensamt agande av jorden. Emigrationen till nordvästra Mexiko och USA är betydande. Huvudstaden i delstaten är staden Oaxaca med höga priser och låga löner. Huvudnäring är turism och tjänster. Fattigdom och usla arbetsvillkor tillsammans med de tidigare nämnda angreppen på den gemensamma jorden är bakgrunden till upproret. Guvernör Ruiz och PRI:s tveksamma, via valfusk erövrade, valseger ar förspelet. Ruiz blir symbolen och kanske också regissören, för den ökade repressionen mot organisering i allmänhet och bygemenskaperna i synnerhet. Polis används for att angripa möten och gemensamma projekt i byar som man inte lyckas splittra på andra sätt. Påhittade bevis, svepsjäl och gamla synder används för att gripa aktiva personer. Under våren 2006 hetsar, skjuter och griper Polisen folk vid ett husbygge i en by. I en annan by går polisen in och skjuter på ett möte om de gemensamma resurserna. Byinvånarna avväpnar några poliser, förhandlar, ger tillbaka vapnen och angrips igen. Ifrågasättande av valresultatet är en kamp för den gemensamma jorden och en strid mot ökad repression. Som en del av motståndet mot repressionen och mot Ruiz flyttar man, via ursprungsbefolkningsorganisationer, olika samorganisationer för byar, protesterna till torget, zocalon, I Oaxaca. Man skapar ett jättelikt tältlager mitt i repressionens hjärta. Att skapa tältlager, s.k plantón, på gator eller torg ar en mycket vanlig och ,till en viss gräns, av staten accepterad protestmetod. Från tältlagret sprider man sedan information om missförhållandena och sin kamp mot dem. Det är inte ovanligt att hela familjer är aktiva runt tältlagret. I Oaxaca är det till exempel fullt med båda män, kvinnor och barn från byarna. Och strejkande lärare. Trettiotusen människor. Tältlagret är ett ganska vanligt tältlager fram till början av juni.


Upproret

Junihändelserna

I början av juni försöker polisen skingra lägret och krossa protesterna. Men polisens attack löser inte upp lägret. Istället ger det en samlande effekt. Tynande kampvilja blossar upp, vänner och bekanta dras in i striderna. Genom sin egen lokalradio, som hinner sända i femton minuter innan polisen stänger den, och affischer I förorterna når man ut till hela staden med nyheter om vräkningen. Med käppar och stenar men framförallt numerärt övertag tar man tillbaka torget. I grupper om 100 personer söker man upp och avväpnar kvarvarande poliser. Fram till slutet av oktober är Oaxaca mer eller mindre fritt från polis. Skjutande förband av civilklädda poliser förekommer, liksom lokalpolis i vissa områden, men man är där på undantag. Ordningen upprätthålls gemensamt tillsammans med vald bypolis beväpnad med käppar. APPO (ung. Folkförsamlingen i Oaxaca) består av ursprungsbefolkningsorganisationer, lärarfacket, kvarterskommittéer, sociala organisationer, byråd mm. Även enskilda personer verkar ha deltagit i diskussioner sida vid sida med delegater. Ett stort rådsmöte utser ett centralt råd. "Viva APPO!" blir ett slag ord for upproret. APPO har en samordnande och samlande funktion. även om upproret och händelserna som sådana såklart inte regisseras på möten. APPO planerar och koordinerar marscher, läger, presskonferenser, propaganda, sprider diskussion i byarna osv. Lantarbetare, byinvånare, lärare, studenter och enskilda arbetare agerar tillsammans och efter gemensam förmåga. Alla är inte medlemmar av APPO.


Stad i uppror

Försvar mobiliseras, barrikader byggs och samordnas, både i förorterna och i staden. Man samarbetar, skramlar till nödvändigheter, dricker kaffe och lagar mat bakom barrikader. Regeringsbyggnader ockuperas, stängs och några bränns ner. Man tar over en TV-station och flera radiokanaler. Universitetet ockuperas och genom Universitetsradion har man hela tiden en viktig kanal ut till folk i Oaxaca. Coca-Cola transporter attackeras, man dricker upp lasken och bygger barrikader av bilarna. Lastbilarna, som kontrolleras av PRI – lokalregeringens parti, tas over och används for transporter inom staden. Många hotell och restauranger stängs ned (mojligheterna att tjäna pengar på turism kan nog anses begränsad i alla fall…). Det pratas om att taxichaufförerna sänker priserna, om att vatten, gas och el levereras utan betalning. Det diskuteras om att ge sig på Telmex, Mexikos största telefonbolag, och om att tvinga resurser av småföretag. Plundring och angrepp på affärer verkar dock vara begränsad. Mat transporteras från byarna till stan. Bröd, vatten, socker, bönor och vatten går direkt från byarna till dess medlemmar i upprorets Oaxaca. Fackförbund, bygemenskaper och andra organisationer från andra delar av Mexiko skickar mat och pengar till upprorsmakarna. Solidaritet och värdighet verkar vara stämningen på Oaxacas gator. Man delar med sig av mat, bostäder och andra resurser. Det anordnas flera stora fester. Man lär sig tillsammans och lär varandra, tar för sig och hittar lösningar. I flera månader lever man i lagret samtidigt som myndighetsbyggnaderna är stängda. Flera megademostrationer, några med upp till en miljon deltagare, med krav på Ruiz avgång och slut på repression och hot, och en marsch till Mexiko City med samma krav och möjligheten att prata med folk genomförs. Ruiz åker runt med helikopter för att erbjuda statliga projekt. Men helikoptern möts med sten och fyrverkerier och kan omöjligt landa.


TV-huset

Berättelsen visar att APPO var en viktig del av upproret samtidigt som APPO inte var upproret. Och framförallt är den ett exempel på att göra saker tillsammans. Den 1 Augusti anordnades en kvinnomarsch genom Oaxacas gator. Det hade länge diskuterats, nötts och blötts, på möten och i kommittéer att kämpande kvinnor skulle göra något tillsammans. Arrangemanget hade inte accepterats av kvarterskommittéerna. Man, alltså kvinnor aktiva I APPO, slutade älta och kom fram till gå tillsammans genom staden kunde man ju göra utan att ta beslut på möten. Genom universitetsradion annonserar man demonstrationen. 10 000 infann sig och massan växte till 20 000 under marschens gång. Många hade kastruller och förkläden med slagbord: "Ett enat folk kan aldrig bli besegrat", "Frige alla politiska fångar", "Stoppa repressionen" men också "Kvinnans knoge krossar makten", "Medvetna flickor håller på folket" och "Nar kvinnorna går framåt finns det inte en man som kan stoppa dem". Vid marschens slut håller man en samling där det beslutas att ta Kanal 9 – TV och radiostationen. Kanal 9 hade tidigare diskuterats som ett problem på flera APPO möten. Nu tar man sju, tidigare beslagtagna, bussar och beger sig till TV-stationen, man slänger undan vakterna och går in i TV-huset. De flesta anställda flyttar på sig, några gömmer sig men två försvarar tappert sin arbetsplats. De jiddrade om kommittéer, många blev tveksamma, det ringdes en del men sen klev några av de större kvinnorna fram och flyttade på de två företagstrogna. Nu gällde det bara att komma igång med sändningen. Ockupationen var förmodligen väntad och en del av utrustningen hade gömts. Men de två duktiga arbetarna var ju kvar. Man krävde att de skulle berätta var allt fanns. De vägrade och man tvingades hota. "Klä av dem! Klä av dem!" skrek gamla tanter och små flickor. Och de duktiga arbetarna gav upp sin duktighet. Några av kvinnorna hade erfarenhet från lokalradio och efter en halv timma fick man igång sändningarna. Efter 6 timmar sände man TV. Kanal 9 höll man I 29 dagar. Man fick stöd av ett mediakollektiv med teknisk kunskap. Man lärde sig hantera radio- och TV-utrustning och lärde av varandra. Folk från främst jordbrukande småbyar drev Kanal 9, inte en och en utan tillsammans. Samtidigt tvingades man värja sig mot konstanta hot och sporadisk skottlossning mot TV-huset. Kanal 9 sköttes hela tiden med bas i kvinnoorganiseringen som tog sitt avstamp i marschen. Kvinnoorganisationen och många av de aktiva var eller blev delaktiga i APPO. Barrikaderna vid ingången hölls av män och kvinnor tillsammans. Den 29 augusti skjuter maskerade (män, polis, militär eller paramillitär) sonder sändningsutrustning och antenner. Upprorsmakarna svarar med att inta alla (11st!) radiostationer i Oaxaca. Man höll dem en dag men valde att bara behålla två av dem. Det skulle varit for svårt att skydda alla elva. Men under hela september sänds bara APPO-radio i Oaxaca.


Repression och slut

Våld, lögner och uppdelningar

Även om den uniformerade polisen var utkörd, eller satt på undantag (gick ut civilkladda, maskerade, tungt beväpnade och med bilar utan registreringsnummer), var det naturligtvis inte frid och fröjd i Oaxaca. Det fanns barrikader i förorterna, inne i stan och utanför Universitetet och TV-huset. Man riskerade att ständigt attackeras av pistolman samtidigt som officiell polis upprepade gånger försökte bryta igenom barrikader. Ibland kunde de lyckas men larm via radiokanalerna skaffade snabbt mycket folk som kunde återstalla barrikaderna. Till exempel nar polisen höll på att ta sig igenom barrikaderna vid TV-huset, slog man larm via radion och "folk strömmande som myror från förorterna". Under sommaren demonstrerar det lokala borgarskapet, tillsammans med betalda demonstranter och flera tvångsinkallade arbetare mot APPO i "skammens marsch". Även om en del företag stängdes och blockerade så fortsatte många att fungera under upproret. Ibland kunde de neka folk att handla och då fick man tvinga till sig den rätten. Turismens frånvaro skapade problem for en hel del företagare. Även vägblockader, även om de ofta var öppna på dagarna men stängda nattetid (var främst riktade mot överraskningsattacker från polis eller militär), bör ha skapat visst problem. Många turistarbetare blev sparkade på grund av att de deltagit i upproret eller vägrat ta avstånd från det. En del fick sparken på grund av brist på arbetstillfallen när turismen uteblev. Arbetardeltagandet i upproret verkar varit ganska lågt. Radikal arbetarorganisering är i det närmast frånvarande i staden och de flesta har väldigt utsatta positioner i tjänste, främst turist, sektorn. Mediarapporteringen från upproret var, inte alldeles oväntat, mer eller mindre statlig propaganda. Om megamarscher och missförhållanden som föregick upproret rapporterades ingenting eller förminskades. Den lokala regeringen uppvärderades liksom deras stödståhej (tex. "skammens marsch" och det spreds rykten om guerillor för att förbereda en militär intervention. I Oaxaca var till en början all media, utan dagstidningen och universitetsradion motståndare till upproret. Situationen på den fronten förbättrades kraftigt när man först tog Kanal 9 och sedan resten av radiostationerna. Under hela upproret sker fängslanden, våldtakter, mord och bortförande. Bakom ligger polis eller paramilitär men med statens tysta, eller halvöppna, godkännande. I oktober sker en storoffensiv av polis och halvmilitära styrkor för att återta Oaxaca. Förorterna försvarar sig med kappar, sten och slangbellor mot fullt kravallutrustade poliser, pansarvagnar, kemiska vattenkanoner. Striderna pågar i flera dagar men i slutet av oktober vräker Polisen det stora tältlagret och återtar sin närvaro i Oaxaca. Tältlagret flyttas till ett annat torg, man flera stora demonstrationer genomförs och stridigheter fortsätter sporadiskt. Den 25-26 november är upproret definitivt nedslaget då det sista tältlagret stängs och Universitetsockupation hävs. Övergrepp, fängslanden och forsvinnanden fortsätter efter att upproret krossats. Fortfarande aktiva och familjemedlemmar hotas. Man börjar plocka utvalda personer. Tjugotalet personer har mördats och minst lika många har forsvunnit under upprorets gång och fram till idag. Samtidigt planerar delar av APPO att söka den parlamentariska vägen, bilda ett parti. Partibildandet har uppmuntrats av staten och Guvernör Ruiz.

Hämtad från "https://polkagris.nu.hemsida.eu/wikin/index.php?title=2006_-_Oaxaca&oldid=1900"