Gyllene Flottan: Kung Gustafs sardiner - Versionshistorik

Linnea: /* Kung Gustafs sardiner */

2018-11-24T21:10:50Z

‎Kung Gustafs sardiner

Linnea den 4 augusti 2017 kl. 07.49

2017-08-04T07:49:34Z

Frasse den 4 juli 2010 kl. 18.12

2010-07-04T18:12:08Z

Kurtake den 17 juni 2009 kl. 11.12

2009-06-17T11:12:42Z

Kurtake: /* Kung Gustafs sardiner */

2009-06-01T08:20:09Z

‎Kung Gustafs sardiner

Kurtake den 6 mars 2009 kl. 21.04

2009-03-06T21:04:03Z

Kurtake den 6 mars 2009 kl. 21.00

2009-03-06T21:00:52Z

Visa ändringar

Kurtake den 6 mars 2009 kl. 20.49

2009-03-06T20:49:40Z

Kurtake den 6 mars 2009 kl. 20.47

2009-03-06T20:47:28Z

Kurtake: /* Kung Gustafs sardiner */

2009-03-06T20:45:52Z

‎Kung Gustafs sardiner

@@ Rad 54: / Rad 54: @@
 (1) Med den så kallade vänstern menas de som arbetar på att bygga upp en organisation som vid revolutionen ska försöka träda i proletariatets ställe.
-(2) Vi kan inte nog rekommendera den situationistiska skriften [http://www2.tripnet.se/%7Ebengt/simisar0.htm Misären i studentens miljö] (Lilla TUVA-serien, Stockholm 1967)
+(2) Vi kan inte nog rekommendera den situationistiska skriften Misären i studentens miljö (Lilla TUVA-serien, Stockholm 1967)
 (3) Professorernas gnäll över att det nu har blivit så fullt i kunskapens horhus att de måste jobba övertid och inte längre kan handplocka sina älsklingar är inte ens värt namnet opposition.
@@ Rad 66: / Rad 66: @@
 (7) Och den som har lyssnat till en student vet hur väl denna process har lyckats: skiten går verkligen in genom örat och ut genom mun.
-(8) Se kapitlet om [http://skarv.se/ij/rvxii.htm "Offret" i Raoul Vaneigems bok] ''Traité de savoir-vivre à l’usage des jeunes générations'', Gallimard 1967.
+(8) Se kapitlet om "Offret" i Raoul Vaneigems bok ''Traité de savoir-vivre à l’usage des jeunes générations'', Gallimard 1967.
 (9) Lenins djupa förståelse för ungdomens problem kan med fördel studeras i Clara Zetkins "Hågkomster om Lenin", i vilken Lenin råder ungdomen att inte knulla så mycket utan sporta, simma och klättra i berg i stället. Vilken pingstpastor gick inte förlorad i den unge Vladimir!
@@ Rad 72: / Rad 72: @@
 (10) Fjärran från att vilja kalla anarkisterna i Black Front och Lunds Fria Press för aktivister vill vi dock påpeka att attacker mot traditionellt politiska mål - vilket sannerligen den vackra nedbränningen av rättspsykiatriska kliniken i Lund inte kan kallas för - idag bara tjänar som den passiva vänsterismens alibi. Vardagslivet är revolutionens centrum och såväl angrepp som kamrater måste väljas efter sin förmåga att påskynda dess avkolonisering. Annars blir det bara världens bästa anarkistsoppa.
-(11) Vi hänvisar till den [http://skarv.se/SI/Mini.html Minimidefinition av en revolutionär organisation] som antogs vid Situationistiska Internationalens VII:e konferens.
+(11) Vi hänvisar till den [https://www.marxists.org/svenska/tidskrifter/si/67-11-minimi.htm Minimidefinition av en revolutionär organisation] som antogs vid Situationistiska Internationalens VII:e konferens.
 (12) [http://polkagris.nu/wiki/Gyllene_Flottan:_H%C3%A4ng_stalinisterna_h%C3%B6gt! Häng stalinisterna högt] (Gyllene Flottan, 1970)

@@ Rad 74: / Rad 74: @@
 (11) Vi hänvisar till den [http://skarv.se/SI/Mini.html Minimidefinition av en revolutionär organisation] som antogs vid Situationistiska Internationalens VII:e konferens.
-(12) [http://skarv.se/GF/stalin.html Häng stalinisterna högt] (Gyllene Flottan, 1970)
+(12) [http://polkagris.nu/wiki/Gyllene_Flottan:_H%C3%A4ng_stalinisterna_h%C3%B6gt! Häng stalinisterna högt] (Gyllene Flottan, 1970)
 (13) Här tvingas dock makten till ett festina lente. I arbetarmiljön är det alltför farligt att experimentera ens med gruppdemokrati innan denna har testats ordentligt.
@@ Rad 95: / Rad 95: @@
-*Finns även på [http://skarv.se/GF/sardin.html skarv] eller [http://www.yelah.net/articles/sardiner Yelah.net] (något uppfuckad med mindre noter o paj bild.)
+*Finns även på [http://www.yelah.net/articles/sardiner Yelah.net] (något uppfuckad med mindre noter o paj bild.)
 </div>
 |}

@@ Rad 34: / Rad 34: @@
 Även dom röda prästerna har i studentmiljön sitt bästa missionsfält. Den vädjande och övertalande tonen i "Prata inte bara om jämlikhet. Gör något också. Studera t ex" (Hermods) speglar det faktum att det — trots kanslihusets ivriga bedyranden om motsatsen — inte är så lätt att lura notoriska icke-studenter att börja plugga bara för att ekonomin nu kräver det. I studentmiljön behövs dock inga finesser av detta slag, bara man får alienera sig med en bok i handen går det bra under vilken förevändning som helst. Parollen "Studera, studera och åter studera" (Lenin) går rakt in i hjärtat på alla studenter. Och lusten att revoltera, som ligger till grund för den nyfrälste studentens intresse för "Firma Lenin & Eftr.", förvandlas av de röda prästerna via en skicklig omskärelse till en abstrakt rätt att göra uppror. Och sen dröjer det inte länge innan studenten — nu med en FNL-knapp på rockuppslaget som ett tecken på att andra har denna rätt — väljer sida i den ekumeniska debatten om vem som förrådde den nye Messias, moralkärringen Lenin (9).
-För att kunna ge den välnyanserade, rättvisa och precisa bild av den svenske studenten som hela tiden har varit vår ambition måste vi här skjuta in några rader om betydelsen av vänsterindustrins hausse-artade utveckling under de senaste åren. Medan de radikala skrifterna tidigare inte i någon större utsträckning letade sig fram till universitetet — vilket de för övrigt inte hade haft mycket för; 30-talets clartégeneration stinker fortfarande — så kan studenten idag hitta sina vänstervaror överallt där han alltid hört hemma med sitt krav på en mera sofistikerad form av alienation: på tidningarnas kultursidor och sida vid sida med kurslitteraturen i de vanliga bokhandlarna. Bara för några år sedan var sålunda hela den mysiga Feminavänstern (VUF och Zenit) fylld av beundran för en gammal reformistisk skojare, vars namn vi på grund av hans obetydlighet inte orkat lägga på minnet. Och idag skryter alla självplågande vänsterister med att de har konsumerat [[Althusser]], en [[stalinist]] utan talanger som redan är utskrattad av oss. [[Trotskisterna]] har också kastat sig in i klasskampen i Lilla Matsalen på Kåren sedan [[kronstadtmatroserna]]s förrådde bödel numera inte endast finns att tillgå på engelska utan även på svenska. Och det tack vare en viss R. Coeckelbergh, oss veterligen den förste trotskist som helt kritiklöst redigerat en stalinantologi. Till det debila gnistanpackets stora förtrytelse har det också börjat dyka upp en liten, liten svans av förvirrade [[anarkister]] vid dessa demonstrationer då man under egen och offentlig snutbevakning marscherar iväg med [[Stalin]]s porträtt i täten. Detta, som pajasgänget på [[Arbetaren]] missuppfattat som ett nyvaknat intresse för det i lugn och ro avsomnade [[SAC]], beror dels på att den svenska så kallade vänstern är så urbota stalinofil att det verkligen finns plats för skoluppsatsböcker som [[Guérin, Daniel: Anarkismen|D. Guérins Anarkismen]], dels på att aktivismen i jämförelse med andra europeiska länder är så svagt utvecklad (10). En annan konsekvens av den svenska skolvänsterns fundamentala beroende av bokförlagens utgivningspolitik är att vissa inhemska nollor får en oproportionerligt stor plats i den så kallade socialistiska debatten. En stalinistisk amatör som [[Jan Myrdal]], vilken vi i förbigående lugnt kan försäkra att han är så obetydlig att han inte ens kommer att få sin hett eftertraktade not i den auktoritära socialismens "Vem är det?", kan sålunda göra sig bred på ett sätt som bara stor i proportion till hans egen dumdryga uppblåsthet och sura resignation.
+För att kunna ge den välnyanserade, rättvisa och precisa bild av den svenske studenten som hela tiden har varit vår ambition måste vi här skjuta in några rader om betydelsen av vänsterindustrins hausse-artade utveckling under de senaste åren. Medan de radikala skrifterna tidigare inte i någon större utsträckning letade sig fram till universitetet — vilket de för övrigt inte hade haft mycket för; 30-talets clartégeneration stinker fortfarande — så kan studenten idag hitta sina vänstervaror överallt där han alltid hört hemma med sitt krav på en mera sofistikerad form av [[alienation]]: på tidningarnas kultursidor och sida vid sida med kurslitteraturen i de vanliga bokhandlarna. Bara för några år sedan var sålunda hela den mysiga Feminavänstern (VUF och Zenit) fylld av beundran för en gammal reformistisk skojare, vars namn vi på grund av hans obetydlighet inte orkat lägga på minnet. Och idag skryter alla självplågande vänsterister med att de har konsumerat [[Althusser]], en [[stalinist]] utan talanger som redan är utskrattad av oss. [[Trotskisterna]] har också kastat sig in i klasskampen i Lilla Matsalen på Kåren sedan [[kronstadtmatroserna]]s förrådde bödel numera inte endast finns att tillgå på engelska utan även på svenska. Och det tack vare en viss R. Coeckelbergh, oss veterligen den förste trotskist som helt kritiklöst redigerat en stalinantologi. Till det debila gnistanpackets stora förtrytelse har det också börjat dyka upp en liten, liten svans av förvirrade [[anarkister]] vid dessa demonstrationer då man under egen och offentlig snutbevakning marscherar iväg med [[Stalin]]s porträtt i täten. Detta, som pajasgänget på [[Arbetaren]] missuppfattat som ett nyvaknat intresse för det i lugn och ro avsomnade [[SAC]], beror dels på att den svenska så kallade vänstern är så urbota stalinofil att det verkligen finns plats för skoluppsatsböcker som [[Guérin, Daniel: Anarkismen|D. Guérins Anarkismen]], dels på att aktivismen i jämförelse med andra europeiska länder är så svagt utvecklad (10). En annan konsekvens av den svenska skolvänsterns fundamentala beroende av bokförlagens utgivningspolitik är att vissa inhemska nollor får en oproportionerligt stor plats i den så kallade socialistiska debatten. En stalinistisk amatör som [[Jan Myrdal]], vilken vi i förbigående lugnt kan försäkra att han är så obetydlig att han inte ens kommer att få sin hett eftertraktade not i den auktoritära socialismens "Vem är det?", kan sålunda göra sig bred på ett sätt som bara stor i proportion till hans egen dumdryga uppblåsthet och sura resignation.
 De organiserade vänsteristerna utgör bara en minoritet, ett dumhetens avantgarde, i studentmiljön. De är anslutna till [[Revolutionära Marxister]] (dubbelt fel!), [[Clarté]]-[[KFML]] (Kommunistiska Förbundet Marxist-Pessimisterna) eller gruppen kring [[Zenit]] (ett namn lika missvisande som Clarté). Alla dessa arbetar på att skapa något som mänskligheten vare sig har sett eller någonsin kommer att få se, nämligen ett revolutionärt hierarkiskt parti. Alla är de lika okunniga om vad som krävs av en koherent revolutionär organisation (11), av det parti vars seger tillika ska vara dess förlust.

@@ Rad 40: / Rad 40: @@
 Revolutionen måste göras av alla. Inte av en. Stackars Gustafsson! Stackars Cohen! Stackars Therborn! Tics, tics och tics.
-Den största delen av vänsteriststudenterna nöjer sig dock med att hänga upp den senaste pop-politiska affischen på väggen, den må så föreställa Mao, Marx eller Bakunin. Han vet ingenting om vad som skiljer en Trotskij från en Stalin - eller ännu värre: vad som förenar dem — och är helt omedveten om den stora splittring som idag råder inom den så kallade vänstern och som kommer att bli allt större. Han förmår inte genomskåda att FNL-rörelsen, vars misslyckande är lika stort som proletariatets fortsatta likgiltighet för den traditionella politiken, är det enda som nödtorftigt håller ihop illusionen om en enad vänster. Han begår samma misstag som sina rörande okunniga idoler Göran Palm och Sara Lidman och tror att man kan bilda en nationell front innan man har en organisk enhet. Denna idé, som alltsedan Stalins "socialismen i ett land" har varit en av grundstenarna i de statskapitalistiska staternas ideologi, har alltid tjänat stalinisterna som det patriotiska bete med vilket man krokat sina politiska meningsmotståndare på vänsterkanten. Och samma sak gäller för Sverige just nu: "Den svenska FNL-rörelsen är (bara) det förvirringens unkna drivhus där KFML hoppas kunna odla upp en stalinistisk mutation av rådbetor och kålrötter" (12). Denna taktik har lyckats så bra att all övrig opposition från vänster drivs till allt löjligare handlingar; fd provies som försöker stoppa julen och byalag som bjuder på saft. Som vanligt var det bristen på medvetande som fällde dessa skönandar. Okunniga om det explosiva i sin antiauktoritära kamp tappade provies-rebellerna luften när alla dessa fil.dr i Revolution kom och la ut sina missuppfattningar om hur kapitalismen ska krossas. Och likadant gick det med byalagen. Dessa var på god väg att göra en radikal kritik av stadsplaneringen - ett område lika obeträtt som intelligensens av den övriga vänstern — men fälldes snart på grund av sin oförmåga att genomskåda denna falska sammankoppling mellan revolution och stalinism vilken alla dessa små löjliga utbrytargrupper ur det svenska kommunistpartiet alltid har sett som sin uppgift att värna. Och numera är byalagen bara den kommunala stadsförvaltningens dåliga samvete.
+Den största delen av vänsteriststudenterna nöjer sig dock med att hänga upp den senaste pop-politiska affischen på väggen, den må så föreställa Mao, Marx eller [[Bakunin]]. Han vet ingenting om vad som skiljer en Trotskij från en Stalin - eller ännu värre: vad som förenar dem — och är helt omedveten om den stora splittring som idag råder inom den så kallade vänstern och som kommer att bli allt större. Han förmår inte genomskåda att FNL-rörelsen, vars misslyckande är lika stort som proletariatets fortsatta likgiltighet för den traditionella politiken, är det enda som nödtorftigt håller ihop illusionen om en enad vänster. Han begår samma misstag som sina rörande okunniga idoler Göran Palm och Sara Lidman och tror att man kan bilda en nationell front innan man har en organisk enhet. Denna idé, som alltsedan Stalins "socialismen i ett land" har varit en av grundstenarna i de statskapitalistiska staternas ideologi, har alltid tjänat stalinisterna som det patriotiska bete med vilket man krokat sina politiska meningsmotståndare på vänsterkanten. Och samma sak gäller för Sverige just nu: "Den svenska FNL-rörelsen är (bara) det förvirringens unkna drivhus där KFML hoppas kunna odla upp en stalinistisk mutation av rådbetor och kålrötter" (12). Denna taktik har lyckats så bra att all övrig opposition från vänster drivs till allt löjligare handlingar; fd provies som försöker stoppa julen och byalag som bjuder på saft. Som vanligt var det bristen på medvetande som fällde dessa skönandar. Okunniga om det explosiva i sin antiauktoritära kamp tappade provies-rebellerna luften när alla dessa fil.dr i Revolution kom och la ut sina missuppfattningar om hur kapitalismen ska krossas. Och likadant gick det med byalagen. Dessa var på god väg att göra en radikal kritik av stadsplaneringen - ett område lika obeträtt som intelligensens av den övriga vänstern — men fälldes snart på grund av sin oförmåga att genomskåda denna falska sammankoppling mellan revolution och stalinism vilken alla dessa små löjliga utbrytargrupper ur det svenska kommunistpartiet alltid har sett som sin uppgift att värna. Och numera är byalagen bara den kommunala stadsförvaltningens dåliga samvete.
 I detta sammanhang kan vi även nämna Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation, vars svagheter ligger på samma plan. Genom sitt oartikulerade förakt för revolutionen i dess stalinistiska variant är dessa antimilitarister efter vissa fruktlösa försök att bryta sin politiska isolering åter tillbaka till sitt uttryckliga verkande för "värnpliktsvägrans accepterande", och VCO är idag inget annat än en reformistisk fackförening. Dess modlöshet, som tar sig sådana uttryck som att ledningen inte vill använda vattenglas och färgspray för att det skulle stöta folk, har bland annat sin förklaring i att många av dess medlemmar tror sig "stå utanför" proletariatet. Men proletär är den som inte har något makt över sitt eget liv och är medveten om det. Även om VCO idag inte annat än rekupererar den opposition som ligger i värnpliktsvägran genom att förse den med falska och partiella motiv, så är det inte omöjligt att antimilitarismen genom sitt naturliga förkastande av den hierarkiska principen, vilket ligger i tiden, kommer att genomgå en radikalisering. Det kommer då att gälla för de medlemmar som mycket riktigt lämnar VCO:s nuvarande fackliga perspektiv att undgå att hamna i de rekupererande smågruppernas nät; att inte göra sanningen om Lenin till sin egen: ett steg framåt, två steg tillbaka. Radikal kommer den antimilitarist att vara som försöker pånyttföda ungsocialismens oslagbara espri och samtidigt överskrida dess teoretiska brister.

@@ Rad 24: / Rad 24: @@
 Studentens exceptionella passivitet visar sig i att han — alla muntliga protester till trots — inte ens försöker ifrågasätta den universitetsreform som strider mot alla hans förlegade värden. Och detta beror på att han till den grad internaliserat den gamla världens konflikter; i det pluralistiska samhället (denna term speglar bara det faktum att Makten i de privatkapitalistiska länderna måste organisera överlevandet på ett splittrat sätt) är varje student sin egen lilla pluralist. Konflikten mellan att plugga och ha kul löser han genom rationella förhandlingar med sig själv och det mesta hans njutningsbehov kan hoppas på är ett 6%-igt pålägg vid varje förhandlingsomgång. Tanken på att strejka (5) faller honom inte in därför att det skulle vara ett misstroendevotum mot honom själv (varje student har helt riktigt komplex för att han är så dum) och inte mot hans närmaste arbetsgivare, universitetet.
-Bland alla de illusioner om frihet som studenten när bör också nämnas den "frihet" han tror sig uppleva då han flyttar hemifrån. Aningslöst tror han sig lämna sitt gamla liv bakom sig när han flyttar in i sitt nya hem, Universitetet. Men med sig i bagaget har han alla den borgerliga familjens principer. Och han försöker älska, det är bara det att den genitala omfamningens mysterier är stängda för honom (6). Och han försöker skaffa sig kunskaper, det är bara det att universitet inte har något annat att lära ut än lojalitet mot auktoriteten. Och han försöker skaffa sig vänner, det är bara det att alla studenter är lika civiliserade-kastrerade som han själv. Och han försöker skratta, det är bara det att humorn i klasskampen alltid står på proletariatets sida. Men trots sitt bejakande av den andliga potträning han nu så glatt genomgår (7), så har han ändå en vag känsla av att han inte är fri, att han är samma gamla välkammade, putsade och tvättade barn som alltid. Detta driver honom till att efterlikna och beundra, dvs konsumera, varje mänsklig varukategori (stereotyp) som just säljs på grund av sin förmåga att spela på den förtryckta människans lust att vara fri: bohemen - konstnären — poeten — vagabonden — affärskometen - geniet — revolutionären — playboyen o.s.v. Vi ska inte här sänka oss till att tillbakavisa de konservativa struntargumenten och lämnar följaktligen åt sidan de stereotyper som är direkt uttalat reaktionära: playboyen och affärskometen. Vad de övriga kategorierna angår, så döms studenten ut av att han i egenskap av driven konsument drar alla över en kam; han har överfört den varans logik som säger att alla varor av en viss sort endast skenbart skiljer sig från varandra till sin egen tankevärld och kan exempelvis bara skilja en Strindberg från en Myrdal i termer av tid trots att den förre är 53 gånger intelligentare än den senare. Intimt förknippat med detta tankefel är också hans sjuka konsumtion av alla dem som inte för en sekund har hotat Makten (Mao-Guevara-Ho Chi Minh) som av de individer vilka just nu är totalt rekupererade (den Marx som exempelvis den ambitiöse Bo Gustafsson pratar om har bara existerat i dennes egen sjuka hjärna). Som om det inte räckte med att behöva uppleva flera av dessa bedrövliga typer i original tvingas man alltså idag se deras ännu ömkligare studentkopior traska omkring på stan i sina vanmäktiga försök att dra uppmärksamheten till sin egen speciella oförmåga att förverkliga sitt eget jag. O posörer, blott den uppnådda friheten kan utplåna skammen över att inte kunna vara sig själv…
+Bland alla de illusioner om frihet som studenten när bör också nämnas den "frihet" han tror sig uppleva då han flyttar hemifrån. Aningslöst tror han sig lämna sitt gamla liv bakom sig när han flyttar in i sitt nya hem, Universitetet. Men med sig i bagaget har han alla den borgerliga familjens principer. Och han försöker älska, det är bara det att den genitala omfamningens mysterier är stängda för honom (6). Och han försöker skaffa sig kunskaper, det är bara det att universitet inte har något annat att lära ut än lojalitet mot auktoriteten. Och han försöker skaffa sig vänner, det är bara det att alla studenter är lika civiliserade-kastrerade som han själv. Och han försöker skratta, det är bara det att humorn i klasskampen alltid står på proletariatets sida. Men trots sitt bejakande av den andliga potträning han nu så glatt genomgår (7), så har han ändå en vag känsla av att han inte är fri, att han är samma gamla välkammade, putsade och tvättade barn som alltid. Detta driver honom till att efterlikna och beundra, dvs konsumera, varje mänsklig varukategori (stereotyp) som just säljs på grund av sin förmåga att spela på den förtryckta människans lust att vara fri: bohemen - konstnären — poeten — vagabonden — affärskometen - geniet — revolutionären — playboyen o.s.v. Vi ska inte här sänka oss till att tillbakavisa de konservativa struntargumenten och lämnar följaktligen åt sidan de stereotyper som är direkt uttalat reaktionära: playboyen och affärskometen. Vad de övriga kategorierna angår, så döms studenten ut av att han i egenskap av driven konsument drar alla över en kam; han har överfört den varans logik som säger att alla varor av en viss sort endast skenbart skiljer sig från varandra till sin egen tankevärld och kan exempelvis bara skilja en Strindberg från en Myrdal i termer av tid trots att den förre är 53 gånger intelligentare än den senare. Intimt förknippat med detta tankefel är också hans sjuka konsumtion av alla dem som inte för en sekund har hotat Makten ([[Mao]]-[[Guevara]]-[[Ho Chi Minh]]) som av de individer vilka just nu är totalt rekupererade (den [[Marx]] som exempelvis den ambitiöse [[Bo Gustafsson]] pratar om har bara existerat i dennes egen sjuka hjärna). Som om det inte räckte med att behöva uppleva flera av dessa bedrövliga typer i original tvingas man alltså idag se deras ännu ömkligare studentkopior traska omkring på stan i sina vanmäktiga försök att dra uppmärksamheten till sin egen speciella oförmåga att förverkliga sitt eget jag. O posörer, blott den uppnådda friheten kan utplåna skammen över att inte kunna vara sig själv…
 Vi påstod i första meningen av denna pamflett att den svenske studenten är lika dum som han är löjlig. Låt oss här omedelbart tillägga att han också är lika olycklig som han är löjlig. Det är med hull och hår han slukar all den magra kompensation som skådespelet har att erbjuda. Och den morot som Makten håller upp för studenten-åsnan är som vanligt löftet om en belöning i framtiden. Men när studenten står där i sin svettigt erövrade fritid är det bara för att märka att denna är lika infekterad av passivitet, isolering och tristess som någonsin hans arbete. Orsaken till att han då inte slår bakut och skriker NEJ! NU FÅR DET FÖR HELVETE VARA SLUT MED DÖDTIDEN! JAG VILL LEVA! är återigen att han gör systemets konflikter till sina egna: "Man får inte roligare än man gör sig". Och därför accepterar han med brusten blick alla de pseudofester som skådespelets samhälle har att erbjuda. Vem utom han skulle komma på den groteska idén att umgås vänligt med sina lärare över en öl på den stinkande Kåren? Vem utom han skulle ställa upp på Moderna Muséet för att nekrofilera med konstens kadaver? Vem utom han skulle läsa tidningar för nöjes skull? För att sluta cirkeln: vem utom han skulle umgås med studenter på fritiden?
@@ Rad 34: / Rad 34: @@
 Även dom röda prästerna har i studentmiljön sitt bästa missionsfält. Den vädjande och övertalande tonen i "Prata inte bara om jämlikhet. Gör något också. Studera t ex" (Hermods) speglar det faktum att det — trots kanslihusets ivriga bedyranden om motsatsen — inte är så lätt att lura notoriska icke-studenter att börja plugga bara för att ekonomin nu kräver det. I studentmiljön behövs dock inga finesser av detta slag, bara man får alienera sig med en bok i handen går det bra under vilken förevändning som helst. Parollen "Studera, studera och åter studera" (Lenin) går rakt in i hjärtat på alla studenter. Och lusten att revoltera, som ligger till grund för den nyfrälste studentens intresse för "Firma Lenin & Eftr.", förvandlas av de röda prästerna via en skicklig omskärelse till en abstrakt rätt att göra uppror. Och sen dröjer det inte länge innan studenten — nu med en FNL-knapp på rockuppslaget som ett tecken på att andra har denna rätt — väljer sida i den ekumeniska debatten om vem som förrådde den nye Messias, moralkärringen Lenin (9).
-För att kunna ge den välnyanserade, rättvisa och precisa bild av den svenske studenten som hela tiden har varit vår ambition måste vi här skjuta in några rader om betydelsen av vänsterindustrins hausse-artade utveckling under de senaste åren. Medan de radikala skrifterna tidigare inte i någon större utsträckning letade sig fram till universitetet — vilket de för övrigt inte hade haft mycket för; 30-talets clartégeneration stinker fortfarande — så kan studenten idag hitta sina vänstervaror överallt där han alltid hört hemma med sitt krav på en mera sofistikerad form av alienation: på tidningarnas kultursidor och sida vid sida med kurslitteraturen i de vanliga bokhandlarna. Bara för några år sedan var sålunda hela den mysiga Feminavänstern (VUF och Zenit) fylld av beundran för en gammal reformistisk skojare, vars namn vi på grund av hans obetydlighet inte orkat lägga på minnet. Och idag skryter alla självplågande vänsterister med att de har konsumerat Althusser, en stalinist utan talanger som redan är utskrattad av oss. Trotskisterna har också kastat sig in i klasskampen i Lilla Matsalen på Kåren sedan kronstadtmatrosernas förrådde bödel numera inte endast finns att tillgå på engelska utan även på svenska. Och det tack vare en viss R. Coeckelbergh, oss veterligen den förste trotskist som helt kritiklöst redigerat en stalinantologi. Till det debila gnistanpackets stora förtrytelse har det också börjat dyka upp en liten, liten svans av förvirrade anarkister vid dessa demonstrationer då man under egen och offentlig snutbevakning marscherar iväg med Stalins porträtt i täten. Detta, som pajasgänget på Arbetaren missuppfattat som ett nyvaknat intresse för det i lugn och ro avsomnade SAC, beror dels på att den svenska så kallade vänstern är så urbota stalinofil att det verkligen finns plats för skoluppsatsböcker som D. Guérins Anarkismen, dels på att aktivismen i jämförelse med andra europeiska länder är så svagt utvecklad (10). En annan konsekvens av den svenska skolvänsterns fundamentala beroende av bokförlagens utgivningspolitik är att vissa inhemska nollor får en oproportionerligt stor plats i den så kallade socialistiska debatten. En stalinistisk amatör som Jan Myrdal, vilken vi i förbigående lugnt kan försäkra att han är så obetydlig att han inte ens kommer att få sin hett eftertraktade not i den auktoritära socialismens "Vem är det?", kan sålunda göra sig bred på ett sätt som bara stor i proportion till hans egen dumdryga uppblåsthet och sura resignation.
+För att kunna ge den välnyanserade, rättvisa och precisa bild av den svenske studenten som hela tiden har varit vår ambition måste vi här skjuta in några rader om betydelsen av vänsterindustrins hausse-artade utveckling under de senaste åren. Medan de radikala skrifterna tidigare inte i någon större utsträckning letade sig fram till universitetet — vilket de för övrigt inte hade haft mycket för; 30-talets clartégeneration stinker fortfarande — så kan studenten idag hitta sina vänstervaror överallt där han alltid hört hemma med sitt krav på en mera sofistikerad form av alienation: på tidningarnas kultursidor och sida vid sida med kurslitteraturen i de vanliga bokhandlarna. Bara för några år sedan var sålunda hela den mysiga Feminavänstern (VUF och Zenit) fylld av beundran för en gammal reformistisk skojare, vars namn vi på grund av hans obetydlighet inte orkat lägga på minnet. Och idag skryter alla självplågande vänsterister med att de har konsumerat [[Althusser]], en [[stalinist]] utan talanger som redan är utskrattad av oss. [[Trotskisterna]] har också kastat sig in i klasskampen i Lilla Matsalen på Kåren sedan [[kronstadtmatroserna]]s förrådde bödel numera inte endast finns att tillgå på engelska utan även på svenska. Och det tack vare en viss R. Coeckelbergh, oss veterligen den förste trotskist som helt kritiklöst redigerat en stalinantologi. Till det debila gnistanpackets stora förtrytelse har det också börjat dyka upp en liten, liten svans av förvirrade [[anarkister]] vid dessa demonstrationer då man under egen och offentlig snutbevakning marscherar iväg med [[Stalin]]s porträtt i täten. Detta, som pajasgänget på [[Arbetaren]] missuppfattat som ett nyvaknat intresse för det i lugn och ro avsomnade [[SAC]], beror dels på att den svenska så kallade vänstern är så urbota stalinofil att det verkligen finns plats för skoluppsatsböcker som [[Guérin, Daniel: Anarkismen|D. Guérins Anarkismen]], dels på att aktivismen i jämförelse med andra europeiska länder är så svagt utvecklad (10). En annan konsekvens av den svenska skolvänsterns fundamentala beroende av bokförlagens utgivningspolitik är att vissa inhemska nollor får en oproportionerligt stor plats i den så kallade socialistiska debatten. En stalinistisk amatör som [[Jan Myrdal]], vilken vi i förbigående lugnt kan försäkra att han är så obetydlig att han inte ens kommer att få sin hett eftertraktade not i den auktoritära socialismens "Vem är det?", kan sålunda göra sig bred på ett sätt som bara stor i proportion till hans egen dumdryga uppblåsthet och sura resignation.
-De organiserade vänsteristerna utgör bara en minoritet, ett dumhetens avantgarde, i studentmiljön. De är anslutna till Revolutionära Marxister (dubbelt fel!), Clarté-KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Pessimisterna) eller gruppen kring Zenit (ett namn lika missvisande som Clarté). Alla dessa arbetar på att skapa något som mänskligheten vare sig har sett eller någonsin kommer att få se, nämligen ett revolutionärt hierarkiskt parti. Alla är de lika okunniga om vad som krävs av en koherent revolutionär organisation (11), av det parti vars seger tillika ska vara dess förlust.
+De organiserade vänsteristerna utgör bara en minoritet, ett dumhetens avantgarde, i studentmiljön. De är anslutna till [[Revolutionära Marxister]] (dubbelt fel!), [[Clarté]]-[[KFML]] (Kommunistiska Förbundet Marxist-Pessimisterna) eller gruppen kring [[Zenit]] (ett namn lika missvisande som Clarté). Alla dessa arbetar på att skapa något som mänskligheten vare sig har sett eller någonsin kommer att få se, nämligen ett revolutionärt hierarkiskt parti. Alla är de lika okunniga om vad som krävs av en koherent revolutionär organisation (11), av det parti vars seger tillika ska vara dess förlust.
 Revolutionen måste göras av alla. Inte av en. Stackars Gustafsson! Stackars Cohen! Stackars Therborn! Tics, tics och tics.

@@ Rad 7: / Rad 7: @@
 eller
-[[Bild:Kung_gustafs_sardiner.jpg|frame|right]]'''De svenska studenternas betydelsefulla obetydlighet'''
+[[Bild:Gyllene_flottan-kung_gustaf.jpg|frame|right]]'''De svenska studenternas betydelsefulla obetydlighet'''
 Låt oss redan i första meningen slå fast att den svenske studenten är lika dum som han är löjlig. I en tid då man måste ta till TV-kameror och tidur för att inte arbetarna ska slå av på takten, kan Makten låta studenterna organisera sitt överlevande på egen hand. Och det är just detta som gör studenten så medelmåttig: hans stolta accepterande och skenbart fria iscensättande av sin mediokra vardag. Verklighetsprincipen - njutningen i nuet ersatt med en belöning i framtiden: pie in the sky har här funnit sin mest ungdomlige och enfaldige försvarare: "det är inte kul att plugga, men man är ju tvungen". Vi kan dock försäkra studenten att hans studier, likaväl som han själv, ingalunda är ett "nödvändigt ont". Bådadera är bara de reifierade produkterna av ett reifierat samhälle.'''

@@ Rad 7: / Rad 7: @@
 eller
-[[Bild:Kung_gustafs_sardiner.jpg|frame|right]]]]'''De svenska studenternas betydelsefulla obetydlighet Låt oss redan i första meningen slå fast att den svenske studenten är lika dum som han är löjlig. I en tid då man måste ta till TV-kameror och tidur för att inte arbetarna ska slå av på takten, kan Makten låta studenterna organisera sitt överlevande på egen hand. Och det är just detta som gör studenten så medelmåttig: hans stolta accepterande och skenbart fria iscensättande av sin mediokra vardag. Verklighetsprincipen - njutningen i nuet ersatt med en belöning i framtiden: pie in the sky har här funnit sin mest ungdomlige och enfaldige försvarare: "det är inte kul att plugga, men man är ju tvungen". Vi kan dock försäkra studenten att hans studier, likaväl som han själv, ingalunda är ett "nödvändigt ont". Bådadera är bara de reifierade produkterna av ett reifierat samhälle.'''
+[[Bild:Kung_gustafs_sardiner.jpg|frame|right]]'''De svenska studenternas betydelsefulla obetydlighet'''
 Med tanke på att det finns en del studenter i vår läsekrets har vi i all vår välvilja bestämt oss för att utveckla ovanstående banala sanningar något mera utförligt i denna pamflett. Må våra övriga läsare förlåta oss!
@@ Rad 58: / Rad 60: @@
 . Kort och gott, en kristen...
-Kopierad från [http://www.yelah.net/articles/sardiner Yelah.net]
+Kopierad från [http://skarv.se/GF/sardin.html skarv] finns även på [http://www.yelah.net/articles/sardiner Yelah.net]