Visa källa för Amerikanska sitdown-strejker under 1930-talet

En rörelse av sitdown-strejker drog fram över USA under 1930-talet. Den tog sin början i gummiindustrin i Akron 1933. Man slutade arbeta men man lämnade inte fabriken. 

Denna kampmetod visade sig äga flera fördelar jämfört med den traditionella strejken. Det var effektivt, snabbt och fritt från våld. Istället för att slåss med polis och företagstrupper vid fabrikens grindar stannade man kvar i fabriken. Fabriken kunde man, där hade man övertag, där kunde inte polis och säkerhetsstyrkor lika lätt ge sig på de strejkande arbetarna. När de försökte kastades de ofta ut. Det var lättare att själva behålla initiativet och kontrollen över sitdown-strejken än den vanliga strejken. Samlade i fabriken, samtalandes istället för utspridda i staden med beslut överlämnade till strejkledningen. Med arbetarna lättillängliga i fabriken fanns ingen egentlig ursäkt för delegationer att inte genast ta upp beslut direkt med arbetskamraterna. Sitdown-strejkerna kunde också initieras av en mindre grupp arbetare. Ibland räckte det med att 20 personer satte sig ner, ibland kunde en dryg handfull arbetare med armarna i kors stanna hela bandet. Det var lätt att sprida aktionen och man fick tid att, under maskinernas tystnad, pratat med varandra. Gemensamma problem och gemensamma möjligheter uppenbarades. Sitdown-strejken var ett sätt att direkt säga ifrån när tempot drevs upp, förmannen härjade eller skiten bara blev för mycket. Man tog sig makt och frihet direkt och tillsammans med arbetskamraterna närmast sig själv. Många arbetare växte, kände sin styrka. 

Sit-downstrejkerna var ofta framgångsrika, arbetsköpare gav efter. Metoden praktiserades snart av allt fler arbetargrupper. Bilindustrin lamslogs i perioder av sitdown-strejker. Fabrik efter fabrik stod stilla. Fackföreningarna, bland annat [[UAW]] i bilindustrin och [[URW]] inom gummiindustrin erkändes av arbetsköparna. [[CIO]] växte kraftigt och blev en makt att räkna med, mycket tack vara sitdown-strejkerna. Fackföreningarna fick kontrakt med villkoret att förhindra sitdown-strejkerna. Men kontrakten reglerade inte tempo och dryga förmän. Arbetarna hade börjat kontrollera sin vardag, fackföreningarna kunde, trotts ihärdiga försök, inte stoppa rörelsen. Under 1937 deltog enligt Bereau of Labor Statistics  nästan 400 000 arbetare i sitdown aktioner, bara i mars rapporterades 170 sådana aktioner med 167 000 deltagande arbetare. Siffrorna är med stor sannolikhet i underkant, inte alla strider rapporterades. 

Praktiken spred sig snabbt och begränsades inte till bil och gummiindustrin. Arbetare i nästan varenda bransch tog upp metoden att strejka på jobbet istället för utanför. Tunnelbaneförare, butiksbiträden, kontorspersonal, textilarbetare, kraftverksarbetare, möbelstillverkare, postorder- och lagerarbetare osv. osv. Sitdown-strejken spred sig också till fängelser och skolor där fångar respektive elever satte sig ner för att driva igenom sina krav och för tillfället ta makt över sina liv. Det fanns till och med exempel då biobesökare satt sig ner för att få sitt missnöje omsatt i eftergifter. Det krävdes inga samlande ideologier, inga pekpinnar, man lärde av varandra, tog erfarenheter från plats till plats.


Läs mer: [[Jeremy Brecher]]: ''[[Brecher, Jeremy: Strike!|Strike!]]'', South End Press Classics, 1997.

[[Kategori:Arbetare i rörelse - USA]]
[[Kategori:Strejker]]